Mår... Så.... Dåligt....

Min hals gör så ont att jag bara vill grina varje gång jag tar ett andetag. Vart gick det snett? I morgon måste jag på skolan för då är det ledarskap på eftermiddan och det får jag inte missa. Dessutom är det superstress med städning och stall, funderar faktiskt på om jag skall skita i städningen och bara betala vad det kostar för jag orkar knappt stå upp just nu.

Suck...

Hoppas att halsen är något bättre i morgon i alla fall. Annars kan det bli en fasligt jobbig dag. Som det ser ut nu verkar halsen sakta men säkert dö och jag hittar inget botemedel för stunden. En halstablett hade suttit fint nu känner jag... Men det glömde jag ju såklart att köpa i går. Trots att det var det jag borde gjort. Det enda som håller halsen något i gång är om jag äter eller dricker så smörjande saker som möjligt. Magen är i uppror vilket betyder att jag måste tvinga ner mordisk cola för att hålla den på plats, detta hatar halsen som svarar med att skära sig hårt och skoningslöst. >.<

Snoret slutar aldrig rinna heller. Det är som en evig ström av grön/brun/gult slemm som sakta men säkert rinner ut ur de två hålen över munnen. Mysigt eller hur? Näsan är röd, jag hostar, febern kommer och går, halsen gör ONT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

*grina*

Lock för öronen.

För alla oss som måste berätta det onödiga. Är det inte lite skönt att veta att man kan prata av sig om allt som inte berör andra än oss till just alla andra?

Som nu, jag är jätte förkyld och det känns som att hjärnan försöker smita ut genom porerna. Det angår bara mig att jag är förkyld, mina äckliga symptom, min hosta och mitt snor. Inte många som vill läsa om det, men jag delar ändå med mig av min misär till alla som orkar ta reda på hur det är fatt. Det får mig att känna mig lite bättre i allt elände.

Bättre än att hålla det i sig och älta det faktum att man mår botten. Nu kan man i stället dela med sig av det och låtsas att det finns en massa människor som bryr sig om att jag är lite sjuk. Visst känns det lite bättre? Alltid.

I'm too sexy for my love.

Då! Var äntligen skolan slut och jag ägna dagen åt att slava åt andra. Haha^^ Fast det är nog inte så illa i alla fall.

Som uppdatering kan jag ju säga att jag tar hand om Beyla (en häst) den här veckan. Hon är en liten brun (?) ponny hest vars ägare är bortrest en veckas tid och nu skall jag sköta denna under tiden. Det finns inte så mycket jag kan säga om det då jag bara tar ut henne på morgonen, mockar, fodrar, tar in henne och borstar henne typ.

Skoldagen har gått väldigt segt, jag tror att jag har fått en rejäl förkylning och det gör att det är lite småjobbigt att tänka. Kanske därför jag skriver något osammanhängande i dag, men det är ju bara skumma människor som läser detta i vilket fall så O.^

Men men jag kom mig igenom dagen utan allt för stora bekymmer, nu blir det att komma på vad jag skall göra i dag och sen skall jag ta in Beyla och göra höpåsar. Hoppas inte hösilagebalen är slut så att jag måste öppna en ny för då får inte hästis nån mat. Haha skojja bara.

Ha de gött.

AAAAH!!! IT BURNS! Like Mr. Burns...

Varför kan man inte bara tro att det finns något större än allt vi ser och hör? Man tror på Gud, få människor har sett eller hört honom, men ändå litar man blindt på allt han menar. Så varför inte enhörningar, troll och magi?

Skrämmande tanke.

Skriver på en ny story nu, men är ännu osäker på hur lång den kommer att bli. Golden Crown heter den och handlar om Parker som börjar jobba som hästskötare i ett litet galoppstall efter att hans fölovade, Amber, har dött i en tragisk olycka på hästryggen. Dit kommer också den besväliga hingsten Golden Crown som, även han, har varit med om något hemskt och förlorat en nära vän. De två hittar tröst i varandra men det är bara Parker som kan hantera honom och när hingsten skall börja ridas uppstår problem. Tillsammans med jockeyen Amy försöker Parker lista ut vad som hänt med Crown, men ju närmare lösningen de kommer dess tyngre blir hans egna minnen.

Visst låter det dramatiskt? :P

Men nu får jag väl återgå till jobbet ^^.

Tänk på förr i tiden när vi inte kände varandra så bra...

Det här med att gå upp klockan fem på morgonen kanske inte är så jobbigt för många människor men för mig är det inte riktigt grejen. Jag är rätt så morgonpigg men när det gäller måndag morgon på väg till skolan känns det inte helt okey. Meen det är bättre än att åka in på söndagar så jag får väl stå mitt kast.

I dag var ingen direkt krävande skoldag eftersom att vi bara hade ridning på förmiddagen. Då red jag Hektor, han lite av en drake kan man tycka. Jag menar, han är ju snäll och allt sånt men så fort man sitter upp har han inte tid att vara söt längre. I dag började vi med att rida ut en sväng och klättra lite. Så gott som alla hästarna hade lite fnatt och hoppade, sprang runt och skuttade som ystra kaniner. Klättringen var ren underhållning som bjöd på det ena mer misslyckade försöket efter det andra när hästar och ryttare galloskuttade uppför den småbranta sandbacken. Inte heller vägen dit gick lugnt för sig. Sedan avslutades ridlektionen med ett travpass i ridhuset där Hektor lekte arg racerbil som ville döda alla andra och komma först i (vilket?!) mål.

Efter skolan red jag barbacka runt travbanan på Erikas häst Jossan. Den var en något annan typ av häst som gjorde allt man bad om och bara skrittade på (!) på lång tygel. Lite pirrigt var det ju att rida en helt ny häst barbacka i mörkret men hästen har ju rykte på sig för att vara snäll så det blev inga problem med det.

Hjälpt R att flytta till PS har jag också gjort. Men det var ju inte så mycket att säga om det. Jag lurade till mig det lättaste sakerna och sen var det bara att bära tills det var tomt^^

Nu sitter jag här då, vid datorn, och funderar på hur jag skall få råd med allt. Men det löser sig väl på nåt vis.

Saknar R2 nu. Hade ju dessutom varit trevligt att få lite "perfekttid" med honom utan att bli störd av jobbiga samtal från bland annat mamma. Men det kommer väl.

Nu skall jag sitta här och uggla på skolan i tre veckor, fast jag hoppas att jag får åka hem nästa lördag, annars kommer jag att smälta bort av tristess. Jag vet att jag är fantasilös och att jag säkert kunde gjort nåt kul men tro mig, det är svårare än det verkar.

Aja. Jag tror att det var allt för denna gång. Bye.