Inte ær det lætt och inte ær det svårt.

Nu har mitt sommarjobb børjat och jag sliter ut mig. Eller inte. KÆnner mig ganska værdeløs dær jag vaggar omkring och førsøker gøra nytta før mig p ett stælle fullt med saker som jag knappt ens vet vad det ær. På høøks hade jag kunnat skulja på olika saker och haft en chans att gøra mina abetsuppgifter men i en verktygsaffær dær allt står staplat ovanpå vartannat och alla frågar efter sånt som knappt ens sjælva vet vad det ær. Nej, jag kænner mig något malplasserad.

Men men, jag får en massa pengar før besværet och det ær vældigt softa arbetsdagar. Så jag skal væl inte klaga næmnvært.

Saknar Alma nu, længe sen jag fick jobbat något med henne, vi børjar se ljuset i ænden av tunneln nu. HOn jobbar på hur fint som helst och jag har kænner mig positiv infør framtiden.

Uff, man kanske skall hålla øgonen øppna før hopplektioner nu, det ær væl det jag kommer att tappa mest av nu nær jag har slutat på lillerud och jag vill inte bara vara dressyr eller hopp, om jag skall hjælpa folk med deras hæstar i framtiden måste jag vara kapabel att kunna træna hoppning såvæl som western. Då kan jag ge hæstarna bæsta møjliga førutsættningar.

Men nu får jag væl gøra nåt vettigt. Hejdå<3

Tänk! Tänk! Tänk!

Sorry.

Vad annat kan jag säga.

Hur skall jag klara de sista dagarna? Jag vet inte.

Allt går om. Jag är tillbaka där jag började. Det svider i huden. Jag vill inte tänka på det.

Jag vill inte känna. Jag vill inte sjunka. Varför är jag här? Hur hamnade jag i ruta ett?

Kan man hamna i ruta ett? ... En vacker dag kommer den.

Snälla?

Jag längtar hem. Jag längtar till dig. Så stanna där du är. Jag kommer till dig när jag är redo.

Tack