Jag har nu försökt berätta för dig att jag inte mår bra. Att jag inte längre orkar med allt som händer omkring mig. En del av mig hade nog hoppats att du skulle förstå och stötta mig. Men jag vet inte om jag kan räkna med det längre. Nu är det försent att ändra sig. Jag trodde kanske att jag hade någon att prata med men det har jag inte.
Det är ju lite jobbigt att inse att jag har gått i fällan en gång till men inte överraskande, för jag visste ju att det var dumt att öppna sig för någon. Nu har jag fått mitt straff serverat på fat och du anar inte hur ont det gör att vara helt ensam med alla dessa människor omkring sig. Nej. Det gör du faktiskt inte. Det hjälper inte mig att veta att du alltid vet hur det är. Det vet du faktiskt inte. Inte den här gången. Vad som händer med dig vet jag inte. Antagligen ingenting. Så många gånger som jag har önskat att du skulle inse just svårt det är. Något desperat till tider.
Nu orkar jag inte med det här längre. Det borde du ha märkt för länge sedan. Jag vet inte längre vad jag skall tycka och tänka. Det är ju självklart att jag stannar så länge det finns något att stanna vid men det är ju inte som lycklig eller nöjd. Jag är så otroligt glad att jag har dig. Du är ju den enda jag har och jag vill inte att det skall gå sönder på grund av... Mig.
Men du måste förstå att jag inte längre vet vad jag skall göra......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar