Det kommer en dag i morgon.

Jag fick betyg i Arbetsliv i dag ^^ Ett mindre bekymmer i världen.

Tiden går fort. Snart har jag slutat gymnasiet, fått jobb, flyttat hemmifrån, gift mig, skaffat ungar, hus, bil, hund och katt. 40:års kris, mormor, gammel mormor osv. Men jag tycker inte att livet är kort. Livet är inte för kort för att ta en paus, bara stanna upp och inte göra nåt. För vad är väl livet värt om man aldrig kan pausa det och bara se hur det flyger i väg. Det får en att uppskatta att man lever. Det får en att inse att man vill uppleva saker, se saker, göra saker.

Allt från ett fint löv på marken till bergsklättring. Det spelar ingen roll. Man vill vara med om det. Man vill se den korta skönheten i något litet och obetydligt, man vill känna pulsen slå när man står på toppen.

***

***

***

Red Tobbe i dag. Hopplektion och han var jätte spänd. Magkänslan var dålig redan i boxen, han var så rastlös. Inne i ridhuset var han stressad. Uppvärmningen blev bara spring och jag gjorde allt för att få honom avslappnad, men fick ingen riktig reaktion. Att hoppa var tungt, han ville liksom inte vara med. Han mest bara sprang, vi fick några språng som kändes jätte fina men när vi skulle hoppa bana blev det bara dumt. Jag vet inte varför jag avbröt egentligen, men det var någto som inte kändes riktigt bra bara. En känsla längst bak i magen som sa att det här inte var nån bra idé. Så det blev inte så mycket hoppa på mig. Men jag är nöjd och när vi trava av var han jätte fin.

***

***

Så säger vi tack till de som inte gick.

Ett tack till de som svek, de som aldrig stod upp för sig eller andra. De som gick när man behövde dem som mest. De som fortfarande tror att man kommer springande när de behöver en. Men om du går så kommer jag inte efter dig.

Sen finns de de man inte vill förlora. De man ber varje dag att skall stanna. De som betyder allt. Gärna också de som man känner sig mest osäker på, man har ju lagt sitt liv i någon annans händer. Man har gett dom allt och man vet att om de går så tar de allt med sig.

Har du någonsinn haft den känslan? Tänkt att denne någon kan försvinna och lämna dig likt ett krossat glas...? Men man härdar ut. Man lär sig att lita på varandra. Man klarar av tanken att ge sig själv till någon annan.

Tänk dig en plats där du är du, och du är någon som står dig nära.

Jag saknar att sakna....

Får jag önska att jag kunde möta alla förväntningar? Får jag hoppas att det inte är så illa som folk säger? Hur skall jag annars orka vakna. Vi behöver ju alla hoppas på något. Tro på något. De säger att det kommer att gå bra, men om man tänker efter så är det kanske inte så enkelt. Vad krävs det av mig för att jag skall fixa det? Vad krävs det av mig nu? Klarar jag av att göra allt?

Kanske har du mött någons ögon och sett bottenlös hopplöshet, oändlig rädsla eller totalt mörker? Jag ser det varje dag. I min omgivning, i min spegelbild... I världen. Vad sker den dagen man inte kan mäta sig med andras önskningar? Vad händer den dagen då man krossas av tyngden från alla måsten?

Trampa snett en gång så skall jag säga dig vad som händer. Jag kan berätta om varenda blodig detalj, jag kan se alla tårar, all förtvivlan och det stora mörkret. Det som jagar dygnet runt, det som kräver. Det som alltid följer dig. Likt en trogen vän. Känslan av att vara ensam. Inte säga något. Inte visa sig svag för någon. Aldrig låta någon se dig.

Sagostund med kylig kund. Gissa hur stor skillnad det är på svart och mörker.

Man skall inte säga att det löser sig. Man skall säga ta ett steg i tagen. Beta av en cm per period. Bara gå. Framåt.

En måndag i M's liv.

Klockan 05.30 går larmet på mobilen för att säga att det är dags att gå upp. Efter ungefär tio minuter lyckas jag kliva ur den varma sängen och börja packa resten av grejerna som skall med till Lillerud. Inte alltid det känns så kul att gå upp tidigt. Halv sju åker vi hemmifrån och sätter kurs mot Vålberg. Trött som fan och orkar knappt hålla ögonen öppna.

Väl framme slänger jag väskorna på golvet och tar en syndig liten lur. Klockan nio går jag upp igen och byter om till stallkläder, sen går jag ner till stallet (KALLT!!!) och får tilldelat en häst som jag skall rida under dagens ridlektion. Denna dag blev det Tzatziki. Inte många som gillar honom men jag är ju lite konstig så jag älskar honom. Vi skulle rida ut och jag tänkte med mig själv att detta kommer bli väldigt kallt men det gick bra.

Vi travade en del för att hålla värmen och galopperade även lite på ett fält. Underbart. Sen var det lunch och efter det blev det Julshow i ridhuset, det å andra sidan var jävligt kallt. Vi satt kvar hela showen men tyckte väl kanske inte att det var så värt. Var väl maskeradhoppningen som var något att se och knappt de.

Sen gick vi för att äta mat, då byggde Erika och Johanna(?) och Cajsa ett jätte fint vinterland av mos, késo, ketchup, sockerbitar, knäckebröd och annat smått och gott som inte ville ha.
Nu sitter jag åter på rummet och skall förbereda mig för sängen. Känner av att en liten migrän kan vara på väg och hoppas att det ger sig när jag väl kommer i säng.

God natt
//M

P.S. Tack till Cajsa som hjälpte mig beställa mössa.

Till häst med minnen för livet (och de som nästan tog livet av en)

Alma - "Jag tänker inte förlora mot en fyrhjuling!"

En vacker vinter dag var jag ute och red en tur med mamma och Bjonar, vi hade varit ute ett tag och var på väg hem (nerför en brant backe) då ett avlägset brummande uppenbarade sig. Kort därpå uppenbarade sig en fyrhjuling, ingen av hästarna reagerade speciellt så vi tänkte inte så mycket mer på det.

Andra bullar blev det dock när fordonet försökte köra om Alma. "Fan heller" såg hon ut att tänka och tog sats. "Fan heller" skulle jag tänka, men se de hann jag inte.... Om jag hade kört upp en smällare i röva på na hade jag antagligen fått lite samma resa, för hon for iväg som ett skott och tog upp jakten på fyrhjulingen, vars förare såg smått överraskad ut, men verkade tro att jag ville tävla mot honom så han gasa ju glatt vidare.

Nerför backen i 180 obekvämt. Jag minns svagt att jag blunda och hoppades på det bästa medans min häst inte hade några problem med att gå om och sedan fortsätta av ren lycka. Tjoho! eller kanske inte.... Hur som helst så tyckte inte ödet att det räckte med äventyr utan de skickade ut en älg på vägen också. Då skrek jag. Ett typiskt Paris Hilton skrik.... Älgen hoppade åt ena hållet och hästen åt andra. Plopp ner i snön och där tog det stopp. (tack gode Gud för det.......)

När fyrhulingen kom rullande hade föraren fått skäll av mamma och såg smått skamsen ut, men grattade mig med segern och bad om ursäkt för sitt korttänkande. Själv kände jag mig bara tacksam att jag levde. Alma verkade dock mycket nöjd och vägrade låta honom köra om. Så det slutade, pinsamt nog, med att hon fick gå först tills vi kom till en korsning där jag fick gå en bit med henne så att han kunde köra hem utan att hon förstod att han kört förbi henne och sen gå tillbaka och ut på vägen.

Mamma skrattade hela vägen hem och jag kan väl hålla med om att det var lite småkul. Men int fan tänker jag göra om det!

Till häst med minnen för livet (och de som nästan tog livet av en)

Super Willy - Den nervöse ninjan.

Varmblodstravare till salu. Valack. Snäll att rida och köra. Det var informationen vi fick om hästen innan jag skulle provrida. Visst låter det bra? Vad dom glömde säga var att han var rädd för sadel, träns, reflexer, människor, grimmor, grimskaft, ryktlådan, bilar, borstar, hundar, katter, cyklar, sandlådor, diverse ljud och annat smått och gott vi råkade ut för. Men det visste vi ju inte då.

Att hämta hästen i hagen visade sig vara aningens svårare än något kunnat gissa sig till. Där mötte vi en sur svart häst på runt 180 cm i mankhöjd som vände rumpan till och skickade ut två vääääldigt långa bakben så fort någon kom tillräckligt nära. Efter en evighets lockande och lirkande fick vi fast honom och gjorde iordning honom. I den mån det gick, för så fort man korsade den osynliga linjen som befann sig någonstans mitt på hästen kom det ett 2 meter långt bakben flygande. Att borsta något huvud var inte heller att tänka på då han hade vassa tänder, något vi fick erfara mer än en gång.

Efter mycket om och men fick vi sadlat hästen och jag satt upp. Långt ner till backen ja... Så fort han var lös bar det i väg med väldige steg. Dit han ville gå. Försökte man komma med andra förslag ja då reste han sig eller bockade. Minsta lilla tygeltag resulterade i en jätte stegring och minsta tryck med skänkeln blev till en serie bocksprång. Jag måste säga att jag kände mig lite hjälplös... Plötsligt bröt han ut i trav och då gick det minsann undan, att sakta ner var inte ens att tänka på. Det gick helt enkelt inte. Han skulle bestämma när något skulle hända. När vi kom till änden av gärdet vi red på saktade han av och gick hem. Så var det slut på den ridturen. Lite skakis hoppade jag av och var bara tvungen att meddela att detta kanske inte var helt min typ av häst. Ägaren erkände då att han hade varit lite lynnig efter en olycka i skogen, då han hade ramlat med sulkyn.

Nåväl. Det blev ingen häst på M den dagen.

Och vad hände nu då O.O

Svårt att förklara men om man går med ont i magen ett helt liv så blir man till slut trött på det. Vissa gör som jag och tar en paus, kosta vad det kosta vill, andra biter ihop och satsar på förbättring. Jag vet bara att jag skiter i det just nu. Jag behöver samla tankarna i en timme eller så. Ont i huvudet och tårar i röven. Ingen annan som bryr sig så varför inte jag????

Oh! My! Gawd!

Inte en chans säger dom! Men visst fan kan jag. Visst fan skall jag visa er. Jävla miffon! Ah. Se det funka ändå. Eller hur? Läs erotisk poesi och lyssna på Lovegame, kom sen och säg att du vill ha mej. Hur långt får man gå innan man gått för långt? Kanske beror på vem man är. Om jag går ut på stan i kort kort och urringat så kanske det blir fel? Käften fördomsfulla gamla haggor! Tänk dig själv, den enda som inte överraskar. Men nog om oss och mindre om mig.

Vad vill du med dig själv? Vad vill du med livet? Vet du det? Hur gammal är du? Lite sen kanske? Retligt eller hur? Men jag har en god nyhet åt dig, det är aldrig försent att bli vad du önskar. Men det betyder ju inte att du måste sitta och vänta i ett halvt liv med att förverkliga något. Kör hårt.

Vem är du? Vet du det? För många frågor? Bara om du tar åt dig. Tempot är för högt i dagsläget och du kan inget göra. Men ta det lugnt. Ingen saktar ner om alla försöker göra allt fortast. Tänk dig en värld utan färger. Så blir den om vi inte skärper oss. Gissa vad, jag vet.

Let me rock you, rock you like a rodeo.

NAH!
Så vet ni de.

I dag red jag Roma. Första gången jag red henne och det var lite spännande. Vad jag hade hört skulle hon vara väldigt nervös och lätt spänd. Inte speciellt rolig att rida alls är vad de flesta säger. Så jag traskade runt och hoppades på det bästa, men hon verkade ju lugn och fin. När jag satt upp tänkte jag genast: "uh.... Vilken liten häst" Men rörelserna var stora och vägvinnande ändå och det tog inte så lång tid att vänja sig vid den "lilla" hästen. Hon inte speciellt avslappnad i början av lektionen utan gick mest med huvudet högt och tog hårda steg som var omöjliga att följa. Så jag struntade i tyglarna för det mesta och försökte göra mig så följsam som möjligt för att hon inte skulle bli störd i sina egna rörelser, sedan arbetade jag med säte och skänklar för att få henne att göra div övningar.

Snart började lite av spänningen att släppa och hon blev mjukare i sin gång och fokuserade mer på vad jag ville att hon skulle göra. Jag fick en eftergift i munnen och kunde ta kontakt med munnen utan att huvudet flög upp. Efter att ha gjort en miljon övergångar, volter och tempoväxlingar till och från halt och i skritt och trav blev hon lugn och fokuserad. I galoppen blev hon spänd igen och ville inte riktigt lossna så jag saktade av igen och tänkte att hon kanske inte var tillräckligt avslappnad och då blev hon väldigt hetsig. Ville bara springa och lyssnade inte på förhållande hjälper, så jag satsade allt på ett kort och saktade av, gjorde en galoppfattning från skritt, släppte innertygeln helt och höll om med benen till jag fick kramp och se då lossa det. Hon liksom stannade till i luften och föll in i en mjukt samlad galopp med en avslappnad båge i helsen och jag släppte lite på ytter för att hon verkligen skulle sänka sig och komma ner och fram, då hon lätt blir lite hög i huvud och hals.

Jätte fin! Efter det svarade hon blixtsnabbt på alla hjälper och var helt lugn hela tiden. Jag hade mycket fokus hela ridlektionen på att vara uppmuntrande och lugn så att hon skulle fånga upp så många positiva signaler som möjligt. Jag tror det här är en av de bästa ridlektioner jag har haft på länge. Jag gillar att rida självständigt. Det ger en en ärlig chans att lära känna hästen man rider och att kunna arbeta med de problem man stöter på som ett team, du och hästen, och inte bara som en i mängden som skall göra det instruktören säger, fast man kanske inte är klar för det. Nu valde jag själv när hästen kändes redo för olika övningar. Jag tror att alla mår bra av att få känna på hästarna själva ibland, men det är så klart viktigt att rida för instruktör också. Så att man inte lägger på sig några ovanor.

Så, det var väl allt jag hade att säga i dag. Bye.