När jag skulle köpa häst hade jag en ganska bestämd åsikt om vad jag ville ha. Jag skulle ha ett kallblod, vallack, inte för gammal och inte för ung, hellst runt 8-12 år gammal. Snäll och lugn, en bra häst att rida i skogen med. Stadigt psyke och en kompis i alla lägen.
Trots allt detta såg ingen utav de hästar jag tittade på riktigt ut som jag hade föreställt mig att min första häst skulle vara. Först ut var en ridskole häst som jag hade ridit mycket på lektion. Det var en tyngre häst, vallack, snygg som bara den men det gick inte att rida ut på honom. Han var rädd för allt och dessutom var han hetare än en drygkokt potatis. Men men tänkte jag. Det är ju en fin häst och hur svårt kan det vara att få honom stadig, lite lugnande arbete skulle nog göra susen. Men det var ingen billig häst och det slutade med att vi letade vidare.
Häst nr två på listan var en tinker. Hon var världens snällaste ute i skogen och dessutom kände jag henne ganska väl redan. Men. Hon var ju rätt gammal och inte minnst väldigt dyr. Nä, inget napp här heller.
Nästa häst ut var en ganska biffig dölehäst med krut mellan öronen, en envisare hjärna skulle man leta länge efter, men men tänkte jag. Detta var ju en mysig häst. Fast när jag meddelade mitt intresse så var han inte till salu längre. Ingen häst nu heller.
Vid detta laget blev min medryttarhäst till salu och ägaren ville gärna att jag skulle köpa henne. Fast det kändes ju inte alls som den typen av häst som jag ville ha. En kallblodstravare, startad, sto, gick på permanent raketbränsle, rädd för en massa skumma saker i sin omgivning och hon börjde ju dra på åren. Nej, detta var inte min drömhäst.
Så var det dags att åka och provrida en annan häst, en varmblodstravare som hade gått en del lopp i sitt liv och som dessutom kördes som travhäst än. Ägaren hade råkat ut för en olycka med hästen och blivit lite osäker. När man såg hästen tänkte man ju nått i stil med att det var konstigt olyckan inte hade varit framme tidigare. Super Willy, som han hette var enorm, svart och rädd för allt. Han sparkades och bet, gjorde bara som han själv ville och sade man emot så reste han sig på bakbenen. Jag kände mig liten och obetydlig när jag väl satt uppe på den stora hästen. Hu nej, detta kändes inte alls rätt, och även om jag säkert hade kunnat bättra på en del av hans brister så förstod jag ju att detta inte var nägon lämplig första häst för en fjorton år gammal tjej.
Åter igen lockade ägaren till den häst jag red annars med att hon var till salu. Det fanns en del andra köpare som också var intresserade av henne men jag tackade åter nej.
Nu var det dags för en ny travare: Pralina, ett kallblod, sto, 17 år och helmysig. Jag kände hur jag verkligen fastnade för henne, men nu började en annan tanke gnaga i bakhuvudet. Alma, som jag var medryttare på. Jag hade jobbat med henne hela vintern och hon hade gjort enorma framsteg. Jag ransakade hjärnan, hon var ju inte alls vad jag hade föreställt mig och inte var det väl någon bra första häst heller, men kunde jag verkligen släppa henne? Var det inte något med just henne som kändes så rätt när alla andra ständigt kändes så fel?
Men ännu blev inget beslutat, Pralina såldes till en annan köpare och Almas ägare ville inte längre sälja. Så jag red lite andra hästar och tittade omkring, men det var liksom inget som lockade.
Så sade Almas ägare till slut att om jag ville ha hästen så var hon till salu, men bara om jag ville ha henne. Jag minns att jag såg ut i hagen där mammas stadiga svarta dölehäst, haflingern Mirra och "min" häst gick. Det var nu eller aldrig. Just då lyfte Alma på huvudet och såg på mig. Bara ett kort ögonblick men det var bara så rätt. Detta var min drömhäst, förklädd som den raka motsatsen till det jag letade efter. Så var det bara.
så nu sitter jag här, nästan fyra år senare men mitt raketbränsle och en häst som hittar på de skummaste saker och som aldrig har en jämn dag, men jag har inte ångrat en sekund.
Ibland undrar jag om det var ödet som slog mig över fingrarna varje gång jag hade en annan häst på G. Det kan ju verka lite så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar