Får jag önska att jag kunde möta alla förväntningar? Får jag hoppas att det inte är så illa som folk säger? Hur skall jag annars orka vakna. Vi behöver ju alla hoppas på något. Tro på något. De säger att det kommer att gå bra, men om man tänker efter så är det kanske inte så enkelt. Vad krävs det av mig för att jag skall fixa det? Vad krävs det av mig nu? Klarar jag av att göra allt?
Kanske har du mött någons ögon och sett bottenlös hopplöshet, oändlig rädsla eller totalt mörker? Jag ser det varje dag. I min omgivning, i min spegelbild... I världen. Vad sker den dagen man inte kan mäta sig med andras önskningar? Vad händer den dagen då man krossas av tyngden från alla måsten?
Trampa snett en gång så skall jag säga dig vad som händer. Jag kan berätta om varenda blodig detalj, jag kan se alla tårar, all förtvivlan och det stora mörkret. Det som jagar dygnet runt, det som kräver. Det som alltid följer dig. Likt en trogen vän. Känslan av att vara ensam. Inte säga något. Inte visa sig svag för någon. Aldrig låta någon se dig.
Sagostund med kylig kund. Gissa hur stor skillnad det är på svart och mörker.
Man skall inte säga att det löser sig. Man skall säga ta ett steg i tagen. Beta av en cm per period. Bara gå. Framåt.
Till slut kommer ju allt att lösa sig på ett eller annat sätt. Men för att komma dit måste man ta det en bit i taget steg för steg. Jag tror de iaf, jag måste nog tro de för annars känns de meningslöst.
SvaraRaderaDe är rätt stor skillnad på svart och mörker.
Jo tack.
SvaraRaderaMeningsløst ja. Som fan, men det blir la en ordning snart.