Till häst med minnen för livet (och de som nästan tog livet av en)

Super Willy - Den nervöse ninjan.

Varmblodstravare till salu. Valack. Snäll att rida och köra. Det var informationen vi fick om hästen innan jag skulle provrida. Visst låter det bra? Vad dom glömde säga var att han var rädd för sadel, träns, reflexer, människor, grimmor, grimskaft, ryktlådan, bilar, borstar, hundar, katter, cyklar, sandlådor, diverse ljud och annat smått och gott vi råkade ut för. Men det visste vi ju inte då.

Att hämta hästen i hagen visade sig vara aningens svårare än något kunnat gissa sig till. Där mötte vi en sur svart häst på runt 180 cm i mankhöjd som vände rumpan till och skickade ut två vääääldigt långa bakben så fort någon kom tillräckligt nära. Efter en evighets lockande och lirkande fick vi fast honom och gjorde iordning honom. I den mån det gick, för så fort man korsade den osynliga linjen som befann sig någonstans mitt på hästen kom det ett 2 meter långt bakben flygande. Att borsta något huvud var inte heller att tänka på då han hade vassa tänder, något vi fick erfara mer än en gång.

Efter mycket om och men fick vi sadlat hästen och jag satt upp. Långt ner till backen ja... Så fort han var lös bar det i väg med väldige steg. Dit han ville gå. Försökte man komma med andra förslag ja då reste han sig eller bockade. Minsta lilla tygeltag resulterade i en jätte stegring och minsta tryck med skänkeln blev till en serie bocksprång. Jag måste säga att jag kände mig lite hjälplös... Plötsligt bröt han ut i trav och då gick det minsann undan, att sakta ner var inte ens att tänka på. Det gick helt enkelt inte. Han skulle bestämma när något skulle hända. När vi kom till änden av gärdet vi red på saktade han av och gick hem. Så var det slut på den ridturen. Lite skakis hoppade jag av och var bara tvungen att meddela att detta kanske inte var helt min typ av häst. Ägaren erkände då att han hade varit lite lynnig efter en olycka i skogen, då han hade ramlat med sulkyn.

Nåväl. Det blev ingen häst på M den dagen.