Dag ett på Jultorp

I dag anlände vi (jag och C) alltså till Jultorp. Vi har fått tilldelat en liten stuga som vi skall bo i i tio dagar (hoppar vi håller sams). Träffat A och kollat runt lite. Vi har även vart i Vedum för att köpa ketchup och se efter om det fanns någon pizzeria eller något tillgängligt i fall vi inte orkar laga mat någon dag^^

Fast i dag gjorde vi ett tappert försök till en första måltid. Köttbullar med micro värme, mackor, kanelknäckebröd, och marie keks. En spännande måltid. I morgon börjar vi klockan åtta med genomgång så det är väl bäst att vi får i oss en stadig frukost.

Spännande spännande.

Tänk att det kan bli så fel. Så förvirrande.

Man lever hela sitt liv när något plötsligt får en att se på saker i ett annat ljus. Så står man där och vet inte längre vad som är upp och vad som är ner. Vad skall jag välja nu? Varför tänker jag ens tanken. Jag skall inte välja för jag har redan. Jag är nöjd. Men ändå dras blicken mot vad jag kunde haft, vad jag kunde varit.

Varför skall jag klaga? Men jag antar att det är sånt som händer alla en gång ibland. Man suktar efter något man enklt ka få, men som av moraliska skäl inte är tillgängligt.

Mitt råd till mig själv är att inte falla för frestelsen för det kommer att leda till total katastrof.

Dagens alla hinder.

Jag vaknade fem minuter innan vi skulle åka till skolan = PANIK!

Pga stressen var jag inte så jätte glad, just när saker går som värst ropar min mor: Lycka till på skolan! Jag svarar något i stil med okey i förbifarten (tanklöst...) det utlöser en explotion som resulterar i att jag nästan blir utsläng. (hysteria säger jag bara)

Sedan blev det ridning, varpå det kändes som att jag styckmördade Hektors mun eftersom att han hade en av sina ökända: Jag bara springer, du får göra va fan du vill (= mina armar är nu slut) ((en viss L parkerade Polly på volten något som fick mig att vilja styra Hexspressor rak mot dom eftersom att hon ständigt befann sig i vägen. Vi skulle definitivt gjort kort process av dem))

Lunch... Gick nå rätt så smärtfritt, llite skvaller och lite mat.

Efter lunch: Traktorkörning, jag och R skulle köra pallar. (= dog av skratt efter många lustiga tekniker) (ttttteamwork!)

Nu skall jag och C snart ringa till Jultorp och få vår dom. Men det blir nog bra. (Håll tummarna)

Men förutom en massa skit så lever jag ju rätt så bra än så länge så vi får väl hoppas att jag håller tills dagens slut. Saker börjar dra ihop till storm nu känner jag. Vissa har kanske märkt det på mitt retliga humör. Det är mycket i sväng och jag rustar för krig. Nåde den som står i min väg är det som gäller nu. Sen råkar tyvärr oskyldiga människor korsa min stig och det är ju inte alltid så lätt att hindra mig från att ta en bit. Så mitt råd till er som har stora problem med mitt humör är nog att härda ut och trösta er med att jag inte biter så hårt.

Jag vill göra flumma saker nu, men det är ingen annan som är på O.O Jag menar, jag vill göra sånt som man inte gör om man är en mogen kvinna: Hur skall jag få utlopp för min överskottsenergi???????? Skjut mig långsamt. Så hinner jag ducka undan.

Nej! Nu skall jag dra på mig ett par brallor och gå på matjakt.

Vissa dagar...

Nu gå det utför igen. Faktiskt så kan jag ärligt säga att det är illa. Men det är det ingen som vet, förutom ni då såklart. Men det är en så obefintlig summa människor att det knappats gör något.

Jag borde inte tveka längre. Jag borde bara göra. Jag borde inte fundrea längre, jag borde bara köra. Men hur lätt är det då, när jag inte orkar dra i land det hela? Nåväl. Jag gör mitt bästa helt enkelt och hoppas att jag kommer såpass nära att jag i alla fall kan simma i land på ett väldigt fult sätt.

Annars rulla livet.

Känslokall?

Med tanke på allt som har hänt den senaste tiden borde jag ha stora problem med att ta mig igenom vardagen, men jag rör mig ändå framåt. Allt som är sorgligt trycks långt bak i medvetandet tills jag får ett tillfälle att sörja, allt som gör mig jätte glad skyfflas bort till jag kan släppa ut det, allt som går emot knuffas åt sidan. Allt bara för att jag inte skall hinna stanna och se mig omkring. För vad kommer jag att få se då? Att allt har rasat och att jag har ignorerat det. Jag har anpassat mig efter världen och glömt vem jag är. Jag stannar inte och slickar mina sår, jag låtsas som att de inte finns. Inget finns längre. Inte gläldje, inte sorg. Inte kärlek och inte hat. Bara en ickemedveten gång framåt. Måste hinna med allt. Måste gå. Måste fram.

Min katt har dött. Min älskade katt som jag inte trodde jag skulle kunna leva utan. Det har bara passerat. Jag har inte kunnat tänka på det. Det har försvunnit, mitt undermedvetna pressar allt bort, jag ser det inte. Min pojkvän är inte längre det samma som kärlek. Det är ett likgiltigt lager över alla känslor. Att åka hem är inte längre förknippat med glädje utan har istället blivit en kamp för livet. Allt är grått. Tomt.

Jag vet att det har gått för långt och jag vet varför jag gör det. Allt i mig skriker att jag inte kan hänga med. Jag måste stanna och vänta på nästa buss. Jag kan inte gå just nu, för det kommer jag inte att klara. Men så lade jag en hinna över allt. Då kanske jag trots allt kan hinna med, och det är ju bara för en kort stund.

Men så är det inte, jag lever inte. Jag är. Jag känner inte. Jag bara flyter med. Jag ler utan attt veta varför. Jag gråter för att ingen skall se att jag inte gör det. Nu tror jag att det är dags att faktiskt ta de där samtalet. Att reda ut mitt liv. Men jag vet nu att jag inte kan komma på fötter själv. Inte nu. Det kommer att ta för lång tid och målet är ju att ingen skall märka min strävan efter målet. Att ingen får veta att jag inte kan.

SPOILER VARNING!!! En stor hemlighet avslöjas när vi får veta sanningen om Sams isöga. Hälsa äver Aro välkommen i gänget^^

Tunga andetag... Mörker.

Sam öppnade ögonen, smärtan skar i honom. Så kom paniken. Framför honom stod Kat med ett snett leende. Ett kallt och ondskefullt leende. "Vad gör en liten pojke som du så långt från Evanor?" Rösten var kall. Sam svalde. "Det borde väl du veta.." svarade han kort. En handrörelse från Kat fick honom att kröka sig jämrande av smärta. "Jag gillar inte din ton, vi är ju gamla vänner." Sam kunde inte göra annat än att nicka.

Kat log igen. Sam fick en glimt av de vassa tänderna. Kats is blå ögon var fyllda av något sjukt som fick Sam att tänka på ett utsvultet djur. Han rös. Kat var mer is än människa, det fanns ingen värme hos honom. Inte nu längre. "Vad har du gjort med Adam?" Kats leende blev om möjligt ännu bredare och han gav ifrån sig ett isande skratt. "Adam? Han och hans lilla häst har Lillith tagit hand om. Jag antar att det inte är mycket kvar av dem nu. Heh"

"Nej" Flämtade Sam. "Det är inte sant.." Kat såg på honom. "Inte?" Ett nytt skratt. "Adam red väl allt var seldonen håller för att hämta hjälp åt dig." Sam pustade ut. "Jag hade hoppats att du skulle vara lite mer medgörlig Sam, jag kunde behövt en spion på Evanor. Du hade varit perfekt. Vi är lika vi två, du vill bara inte erkänna det för dig själv, men några saker kommer man inte undan käre lillebror." Sam ryckte till och ilskan fyllde honom. "Måhända att jag inte kan ändra det, men vi är inte lika!"

Kat gjorde åter en handrörelse som tvingade upp sams huvud. Håret som annars hängde ner över högerögat blåste bort i en kall vind. Kat flinade. "Är vi inte lika? Du försöker intala dig själv att du inte är som oss, som mig, Lillith, Taz och Hanna, men så länge mina ögon inte spelar mig ett spratt har du och jag de samma ögonen. Samma kyla." Sam blundade. "Var är Aro?" frågade han trött. Kat såg ut som han tänkte hålla kvar honom, men han visste att det inte spelade någon roll. Han hade fått veta det han behövde. En enkel sak att ta hans tankar. Sam hade alltid varit klen, alltid varit emot dem. Kat visste att Sam aldrig skulle agera spion, men nu behövde han inte det, Kat visste det han behövde. Sam var en idiot som trodde att Kat sparade honom för att de var bröder men sådana känslor var inte viktiga för Kat. Han hade inte längre några mänskliga drag kvar. Han var och förblev is. Till och med Hanna var rädd för honom nu. Han flinade brett. Med en handrörelse öppnade han dörren och kallade uppmanande på hästen. Aro reste sig skräckslaget på bakbenen men kunde inte stå emot Kats befallning. "Jag har gjort de nödvändiga förbättringarna. Om du nu skall vända dig emot allt Hanna står för vill jag i alla fall ha en värdig motståndare när den tid kommer." Kat log, men det var något ansträngt över leendet.

Sam reste sig mödosamt och gick förbi honom och bort till Aro. Hingstens högra öga var isblått.. "Såja... Jag vet att det gör ont. Det går över." Viskade Sam till hästen. Nu var de bundna och han kände gråten i halsen.

***

Ränndreta, när man minst anar det...

För en liten stund sedan hörde jag en person säga till en annan: Vart får du allt i från? Hur kan du komma på allt? Och jag började fundera på hur de som inte kan komma på sånt har det. Jag personligen har nästan aldrig några problem med att komma på berättelser, saker att rita, pyssel osv. Det kommer av sig själv, ibland när man minst anar det. Det finns där, bara att plocka fram. Men hur är det för de som i princip får alla riktlinjer upplagda och ändå sitter i veckor för att försöka komma på vad de skall skriva? Jag undrar helt enkelt hur det skulle vara om mitt huvud var helt tomt för kreativa tankar. Vem skulle jag vara då? Hur skulle jag vara som person om all min fantasi försvann?

Ryslig tanke....