SPOILER VARNING!!! En stor hemlighet avslöjas när vi får veta sanningen om Sams isöga. Hälsa äver Aro välkommen i gänget^^

Tunga andetag... Mörker.

Sam öppnade ögonen, smärtan skar i honom. Så kom paniken. Framför honom stod Kat med ett snett leende. Ett kallt och ondskefullt leende. "Vad gör en liten pojke som du så långt från Evanor?" Rösten var kall. Sam svalde. "Det borde väl du veta.." svarade han kort. En handrörelse från Kat fick honom att kröka sig jämrande av smärta. "Jag gillar inte din ton, vi är ju gamla vänner." Sam kunde inte göra annat än att nicka.

Kat log igen. Sam fick en glimt av de vassa tänderna. Kats is blå ögon var fyllda av något sjukt som fick Sam att tänka på ett utsvultet djur. Han rös. Kat var mer is än människa, det fanns ingen värme hos honom. Inte nu längre. "Vad har du gjort med Adam?" Kats leende blev om möjligt ännu bredare och han gav ifrån sig ett isande skratt. "Adam? Han och hans lilla häst har Lillith tagit hand om. Jag antar att det inte är mycket kvar av dem nu. Heh"

"Nej" Flämtade Sam. "Det är inte sant.." Kat såg på honom. "Inte?" Ett nytt skratt. "Adam red väl allt var seldonen håller för att hämta hjälp åt dig." Sam pustade ut. "Jag hade hoppats att du skulle vara lite mer medgörlig Sam, jag kunde behövt en spion på Evanor. Du hade varit perfekt. Vi är lika vi två, du vill bara inte erkänna det för dig själv, men några saker kommer man inte undan käre lillebror." Sam ryckte till och ilskan fyllde honom. "Måhända att jag inte kan ändra det, men vi är inte lika!"

Kat gjorde åter en handrörelse som tvingade upp sams huvud. Håret som annars hängde ner över högerögat blåste bort i en kall vind. Kat flinade. "Är vi inte lika? Du försöker intala dig själv att du inte är som oss, som mig, Lillith, Taz och Hanna, men så länge mina ögon inte spelar mig ett spratt har du och jag de samma ögonen. Samma kyla." Sam blundade. "Var är Aro?" frågade han trött. Kat såg ut som han tänkte hålla kvar honom, men han visste att det inte spelade någon roll. Han hade fått veta det han behövde. En enkel sak att ta hans tankar. Sam hade alltid varit klen, alltid varit emot dem. Kat visste att Sam aldrig skulle agera spion, men nu behövde han inte det, Kat visste det han behövde. Sam var en idiot som trodde att Kat sparade honom för att de var bröder men sådana känslor var inte viktiga för Kat. Han hade inte längre några mänskliga drag kvar. Han var och förblev is. Till och med Hanna var rädd för honom nu. Han flinade brett. Med en handrörelse öppnade han dörren och kallade uppmanande på hästen. Aro reste sig skräckslaget på bakbenen men kunde inte stå emot Kats befallning. "Jag har gjort de nödvändiga förbättringarna. Om du nu skall vända dig emot allt Hanna står för vill jag i alla fall ha en värdig motståndare när den tid kommer." Kat log, men det var något ansträngt över leendet.

Sam reste sig mödosamt och gick förbi honom och bort till Aro. Hingstens högra öga var isblått.. "Såja... Jag vet att det gör ont. Det går över." Viskade Sam till hästen. Nu var de bundna och han kände gråten i halsen.

***