Känslokall?

Med tanke på allt som har hänt den senaste tiden borde jag ha stora problem med att ta mig igenom vardagen, men jag rör mig ändå framåt. Allt som är sorgligt trycks långt bak i medvetandet tills jag får ett tillfälle att sörja, allt som gör mig jätte glad skyfflas bort till jag kan släppa ut det, allt som går emot knuffas åt sidan. Allt bara för att jag inte skall hinna stanna och se mig omkring. För vad kommer jag att få se då? Att allt har rasat och att jag har ignorerat det. Jag har anpassat mig efter världen och glömt vem jag är. Jag stannar inte och slickar mina sår, jag låtsas som att de inte finns. Inget finns längre. Inte gläldje, inte sorg. Inte kärlek och inte hat. Bara en ickemedveten gång framåt. Måste hinna med allt. Måste gå. Måste fram.

Min katt har dött. Min älskade katt som jag inte trodde jag skulle kunna leva utan. Det har bara passerat. Jag har inte kunnat tänka på det. Det har försvunnit, mitt undermedvetna pressar allt bort, jag ser det inte. Min pojkvän är inte längre det samma som kärlek. Det är ett likgiltigt lager över alla känslor. Att åka hem är inte längre förknippat med glädje utan har istället blivit en kamp för livet. Allt är grått. Tomt.

Jag vet att det har gått för långt och jag vet varför jag gör det. Allt i mig skriker att jag inte kan hänga med. Jag måste stanna och vänta på nästa buss. Jag kan inte gå just nu, för det kommer jag inte att klara. Men så lade jag en hinna över allt. Då kanske jag trots allt kan hinna med, och det är ju bara för en kort stund.

Men så är det inte, jag lever inte. Jag är. Jag känner inte. Jag bara flyter med. Jag ler utan attt veta varför. Jag gråter för att ingen skall se att jag inte gör det. Nu tror jag att det är dags att faktiskt ta de där samtalet. Att reda ut mitt liv. Men jag vet nu att jag inte kan komma på fötter själv. Inte nu. Det kommer att ta för lång tid och målet är ju att ingen skall märka min strävan efter målet. Att ingen får veta att jag inte kan.