Vi har det inte i oss. Vi är inte goda människor från födseln. Vi var ämnade för något annat. Men det fanns de som ville ändra, de som ville göra upp för det som inte blivit bra. Nu hängs dom på gatorna och vi hatar att behöva lyssna till deras sorgsna röster.
Nu skall alla de som kämpar för rättvisa bort! Men jag håller inte med. En dag kommer en av dessa att nå in till kärnan. Jag håller en knapp på att lyckan finns. Jag står på den enda sidan som inte kan knäckas För hur skall man kunna bryta ner en mur av ändlös kärlek och omtanke? Det går inte.
Det finns inget välja sida egentligen, det finns bara ett hopp om att jag en dag mognar och kan ta till mig av det som finns rakt framför mina ögon. Det handlar inte längre om att växa upp, det handler om att bli den man innerst inne är. Det handlar om att se förbi det man vet är fel och välja det som är rätt. Det är inget man kan välja, det är något man blir.
Jag vill inte veta allt om livet nu. Jag vill veta allt om livet längs vägen. Det är kort, det finns ingen tid att slösa, men varje dag är en evighet och man har tid att njuta. Så får man väl tåla lite lidande för det då. Vilket är värst? Att leva i rädslan eller att få lite räfs.
Tolka det hur som helst. Det är ändå bara du som vet säkert.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar