O uppfostrade hästar.

När jag kom hem den här helgen påbörjades projektet att sätta igång hästarna. Alma (min häst) har jag lagt ned mycket tid på, just för att få henne att acceptera min ledarroll helt och hållet. Alla gånger vi har stått och stirrat på varandra med de ondaste blickar vi kan uppbåda har varit både frustrerande och tunga. Men den historien kan jag ta en annan gång. I alla fall, vi har nu rett ut den konflikten och jag har inte haft några problem alls på länge, så kommer jag hem och möts av en o uppfostrad märr som bits och sparkas, vägrar flytta sig och släpar mig lite hit och dit som hon kände för.

Men då tyckte jag att det var helt nog, med makt släpade jag den stretande hästen upp på gårdsplanen och påbörjade en serie övningar som krävde att den ovilliga hästen måste flytta sig. då var det som att allting lossnade igen och hon gick tillbaka till att vara en snel hest.

Då det problemet var löst tänkte jag inte mer på det. Det vill säga tills Bjonar (mammas häst) beslutade sig för att jag skulle oskadliggöras... Jag stod i hagen med lite gräs i handen, som vanligt var jag lite extra försiktig, då Bjonar kom och formligen krävde att jag skulle mata honom. Jag vill inte veta av att han går ned mig för att få mat så jag flyttade honom tillbaka så att jag kunde ge honom gräset utan att bli uppäten själv. Då såg jag hur hela hästen spände sig och lade på öronen för att sedan gå emot mig på ett ytterst hotfullt sätt. Jag vet ju att han är en väldigt dominant häst med en mycket stark vilja och tänkte att här måste jag komma på något fort.

Genast såg jag framför mig en scen ur en film om vild hästar där en hingst hade jagat bort en annan hingst genom att se stor och aggressiv ut, trots dens ringa storlek. Så jag försökte göra mig stor och "bossig". Responsen jag fick på det var att han sänkte huvudet och trampade i backen med frambenen. Där går gränsen tänkte jag och med ett urtids vrål hoppade jag emot honom med höjda armar. Då var det som att han kom på vad han hade gjort och backade ganska snabbt undan, nöjd med det kastade jag en tuss med gräs bort till honom och han godtog situationen. Så gick jag bort till Alma som var raka motsatsen. Hon flyttade sig undan när jag kom och väntade tills jag bjöd in henne med att komma, hon tog inte ett grässtrå innan jag hade sagt okey. Men allt i allt har vi två fina hästar och jag klandrar dem inte för hur de beter sig när ingen hanterar dem stort under veckodagarna.

Nog kan det verka något udda att bete sig på det viset som jag gör när jag är med hästarna men det får bara vara så.

Om man skrapar på ytan.

Utåt mår man hur bra som helst, men på insidan leker kännslorna "hela havet stormar". Jag kan inte kontrollera när jag skall känna mig glad eller ledsen och det skrämmer mig. Jag blir irriterad och trött på att alltid vara på "fel" humör.

Det är tidskrävande och ansträngande att försöka se glad och oberörd ut när jag egentligen vill ta närmaste grej och kasta den så hårt i väggen att den går i tusen bitar och lite till, när jag måste se glatt medveten ut när jag helst vill sjunka ihop på golvet och gråta över allt och ingenting. Det kostar så mycket att alltid fejka.

Aldrig tappa kontrollen. Aldrig visa vad som egentligen rör sig i mitt huvud. "Du måste vara en snäll flicka nu M. Du kan inte fortsätta såhär, det går inte i verkliga livet. Du måste lära dig att ta kontroll över dina kännslor." Det som rasar och river i mig är inte så enkelt att koppla. jAg vet inte ens varför det finns där. Det är bara i vägen och förstör allt i alla fall... Och jag har ingen aning om hur jag skall få bort det eller hur länge jag klarar av att vara just "snäll flicka"...

Kan jag?

Vad vill det säga att vara annorlunda? Är det en anledning att lämna en människa helt ensam bara för att den inte är som "alla andra"? Om man tänker efter hur vi människor behandlar varandra kommer man ganska snabbt fram till att man håller på ganska många fördomar och rent elaka tankar. Alla som känner mig vet att jag inte har någon gloria på huvudet men jag försöker så gott det går att tänka på andra innan jag slänger ur mig lite allt möjligt som jag gärna gör.

Det finns en del skäl till att jag gör som jag gör men det behöver vi inte gå in på nu.

Man säger ofta mindre snälla saker till personer som är lite speciella. Är det egentligen rätt att göra så? Om man själv hade stått i den personen ställe hade man nog inte mått så bra. Jag har varit där själv, stått i centrum för allas nedlåtande kommentarer men det hindrar mig inte från att själv dra ur mig spydigheter.

Hur resonerar vi? Är det ett sätt att visa styrka? Att visa att vi är bättre och starkare än den som nu ligger på botten och sörplar? Man vet ju hur fel det är när man bara tänker på det men hur ofta tänker vi så i stridens hetta? Jag känner inte många som faktiskt gör så, hur mobbad man än har varit själv. Det är helt enkelt nåt man inte gör. Man vill vara starkast, man vill känna sig överlägsen någon. Kanske inte så konstigt med tanke på våra instinkter..

Ack o ve mitt tålamod lackar.

Om det hade funnits ett sätt som gjorde att jag kunde vara på flera platser samtidigt så hade det underlättat en hel del saker. Jag hade kunnat vara hemma och tränat hästen, suttit i skolan och pluggat, flummat på stan och sovit på samma gång.

Men så är det inte. Jag kan bara vara på ett ställe i taget och det känns väldigt frustrerande bland. Det finns en massa saker som jag borde göra men som jag inte alls har tid eller möjlighet att göra just nu. Detta låter visserligen ganska gnälligt men det är snart sommarlov och då blir man väldigt gnällig, och väldigt stressad över att man inte kan vara på en massa olika platser just nu.

Nåväl, det finns väl inte mycket annat att göra än att bara slita sig igenom de sista veckorna sen är det ju frihet och då kan man hinna med allt det som man vill göra hela dagarna.

Snart sommarlov!

Skall man vara överlycklig eller skall man ha panik? Det är bara tre veckor kvar. Nåväl, jag skall väl inte oroa mig så mycket. Blir det så blir det, nu är det försent att komma på att det jag borde gjort i Oktober men som jag inte gjorde för det kan jag inte göra något åt nu.

Jag funderar för mycket. Det verkar inte så, men jag funderar allt för mycket. Det är tråkigt. Jag behöver flumma mer på riktigt helt enkelt. Så är det bara, varför skall man flumma halvhjärtat?