Droppen..

Sammanbrott.

Panik.

Ångest.

Tårar.

Sorg.

Kaos.

Missförstånd.

Fall.

Viktlös.

Svält.

Jag lovade att resa mig. Jag lovade mig själv att jag skulle klara av vardagen, livet. Jag lovade lärare bra betyg. Jag lovade vänner bättre gemenskap. Jag lovade kärlek och själ. Jag lovade mamma en bättre dotter. Jag lovade pappa mer tid. Jag lovade hästen rättvisa. Jag lova katten att leva för två. Jag lovade luft och lycka.

Jag lovade så många saker som jag aldrig hållit. Jag har försökt, med allt jag har. Att ge alla allt jag har. Att ge mig själv allt jag har. Det enda jag har gett är sorg. Sorg över att jag ger bort mig själv för att inte behöva känna att jag alltid gör fel. Man kan må dåligt av att vara stark också. Så jag har gett bort mig själv... Jag hittar inte hem, jag ser inte lärgre vart hem är. Jag vet inte längre vem som är.

En sak är att säga: Tänk positivt. Det finns ju så många som tycker att det borde räcka. Jag följer inte. Jag går. Jag seglar inte. Inte nu. En gång på liv och död. Men jag är inte tillagad ännu.

Jag har bara väldigt ont i själen.