Se positivt, men vart är jag på väg?

Jag vet att jag nog har förändrats lite, personlighetsmässig, i det senaste. Men Jag är nog rädd att jag har tappat kontrollen lite och det har satt sina spår. För att klara av att hantera situationen har jag mer eller mindre stängt av. Ett sorts skydd mot omvärlden när jag är den enda som kan hjälpa mig att nå fram dit jag vill. Nu vet jag att det var en dålig tidpunkt att göra det på men ibland blir det bara så.

Många skulle nog anse att jag inte bryr mig eller att jag bara inte orkar engagera mig, och det stämmer väl till viss del i och med att jag inte orkar med något när jag är i fas.

Jag krafsar efter fäste på hala väggar för att ta mig upp igen och det måste få ta tid på sig att läka. Alla sår från förr försvinner inte hur mycket jag än hade velat att de skulle göra det. Jag måste leva med hur det var, tills det släpper tagen och jag har rett ut allt som inte gick som det skulle. Jag försöker verkligen springa i kapp resten av världen. Så får väl resten tro vad de vill..

*

Kanske är det dags för förändring igen. Kanske är det dags att bestämma sig för vad man vill och sedan bara göra det. Det är ju de här åren som man skall ut i livet och misslyckas. Det är ju nu man skall satsa på dumma grejer och inte klara av det för det är nu man har mod att göra det, det är nu man är full av hopp och drömmar. Det låter idiotiskt men det är bara så det är.