What Hurts The Most...

Nu har L varit och provridit Alma. Dom passade visst fint ihop enligt mamma och det är ju en enorm lättnad men samtidigt gör det så otroligt ont i magen vid tanken på att jag inte kan ta hand om henne själv. Det svider att tänka på att Tone satt i samma situation som jag gör nu. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta för jag vet ju hur det kommer att bli. Att det inte längre är "vi två".

Jag har varit i denna soppan förr, men då vad det jag som red, jag som hittade den häst som sedan skulle bli min. Nu är inte paniken långt borta för jag har varit nära att förlora henne flera gånger. Nu känns det mer som att halva jobbet är gjort. Jag vet inte vad jag gör om jag mister henne. På det ena eller andra sättet. Jag kan inte beskriva hur det känns att veta att något är på gång och veta att det kan vara början på slutet eller början på något bra...

Jag måste helt enkelt försöka att inte tänka på det. Jag måste hålla fast i min ände och sedan låta saker hända. Hoppas på att det blir precis så bra som det borde bli...