Men ta vägen nånstans då!

Men icke.

Säg mig... Vart gick det snett? Omkring mig lyckas de mest otroliga loosers att få ordning på sina liv och nu är det jag som sitter här och inte vet vad jag skall ta mig till. En sak att säga till andra hur dom skall göra men inte fan att jag skall lyckas göra det själv.

Nu står allt stilla, men jag vill röra mig framåt. Ska det vara nödvändigt med någon som håller en i handen varje gång man skall nåt utanför dörren? Egentligen inte för jag vet att jag är tuffare än så. Jag har bara glömt vart jag lade den...

Säg inte att jag inte hoppas. Jag tror nog inte att det är så illa egentligen. Men det är illa nog. Att sitta ensam i ett tomt rum gör att jag helst vill klösa ut ögonen på någon/något. Innerst inne vill jag berätta att jag behöver ett handtag, men när det kommer till stycket så klipper jag av all mänsklighet. Du vet nog vad jag menar.

En del av mig vill fira ensamheten, den är skön. En annan del skriker i ångest och klamrar mig till hoppet att någon skall komma hit och trösta mig.

Som snö. Kall och stel, men om du stannar länge nog blir det varmt. Falsk värme. Kanske är det mitt gift?

Glöm inte att jag kanske har lurat dig. Glöm inte att jag är precis som du. Glöm inte att du vet att det inte är som det ser ut.

Jag kan böna och be men inte till dig. Jag kan fräsa och bitas men bara för att dölja sanningen. Du undrar varför men för att få svar måste du se mer än bara det som står framför dig. Det var ingen som sade att det ville bli en dans på rosor. Straffet var kanske inte det du hade väntat dig.

Nu när jag har allas uppmärksamhet!

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Kalla det vad du vill, jag vette fan vart detta är på väg men jag är jävligt säker på att det inte är fel. Men jag är raslös. Som att vänta på något. Något bra??? Vet inte. Men jag om någon får väl veta.

Vill du inte så gör det inte. Vill du, se till att få det gjort. Nu. Du har inte tid, det finns inte tid. Slå dig lös och slå ihjäl dig. Det finns bara ett sätt att ta reda på om det var rätt val.

Inte för att det finns mkt till höger och vänster på strumpor, men saken är den att varje gång jag skall sätta på mig en strumpa på högerfoten så är det hål i den... Det senaste tre dagarna har varje först ditsatta "höger"strumpa varit.. luftig.

Så vet ni.

A river of Tears. (åsså jobb då förståss)

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Hur ofta har man inte sagt det. Hur ofta har man inte önskat att man inte gjort det. Jag tror att det är kört på ett vis. Det som man har förlorat kommer inte tillbaka. Det är alltid borta och man vet aldrig vilken tid man borde leva i.

En gång hade jag en dröm. En dröm om en framtid som jag själv hade byggt upp. Den skall bli verklighet! Jag skall resa mig igen. Ge mig bara tid att samla fötterna och ta det första steget mot målet.

Många människor vill ha ett givande jobb, ett utvecklande jobb. De flesta människor tänker bara på vad de får och hur de skall få mer.

Jag vill jobba med hästar. Alltid velat och vill jag än. Jag vill bara vakna varje morgon, gå ut i stallet och börja dagen. bit för bit, dag för dag. Visst vill även jag bli framgångsrik och känna att jag uträttar något, men det viktigaste för mig är att jag trivs. Jag tänker inte jäkta för att nå långt. Jobbar man målmedvetet men sansat så kommer man dit.

Det finns inget jag hellre vill än att gå ut i stallet och se hur dagens möjligheter och idéer kikar över boxdörren för att tigga mat. tryggheten med att ta ett litet steg i taget är att varje gång man måste ta två tillbaka så är det inte så långt att igen.

Jag vet inte om någon fattar hur jag menar men jag vet i alla fall. Och så länge jag kan se klart så skall det bli så.

Vart tar man vägen sen???

När skolan är slut och livet väntar...

Nu vet jag inte upp och ner på nåt längre. Men jag håller det hemligt. Isolerad och allmänt dum. Så blir man nog om man bara går och filosoferar, man behöver vara behövd av någon men jag kan inte ens förmå mig att lyfta luren och säga att jag är redo att leva igen.

Vägen dit är lång och det känns som att jag har något annat jag måste göra först. En hejdundrande fest kanske. För att fira min bortgång, från någon till mig.

Just nu känns det som att jag är den enda som flyter med strömmen och inte vet vart jag är på väg. Alla andra verkar iaf ha hur bra koll som helst. Frågan är: Är det verkligen så eller var det bara så himla länge sen jag träffade någon annan än min egen spegelbild, att jag har glömt att jag inte är ensam på jorden?