Men ta vägen nånstans då!

Men icke.

Säg mig... Vart gick det snett? Omkring mig lyckas de mest otroliga loosers att få ordning på sina liv och nu är det jag som sitter här och inte vet vad jag skall ta mig till. En sak att säga till andra hur dom skall göra men inte fan att jag skall lyckas göra det själv.

Nu står allt stilla, men jag vill röra mig framåt. Ska det vara nödvändigt med någon som håller en i handen varje gång man skall nåt utanför dörren? Egentligen inte för jag vet att jag är tuffare än så. Jag har bara glömt vart jag lade den...

Säg inte att jag inte hoppas. Jag tror nog inte att det är så illa egentligen. Men det är illa nog. Att sitta ensam i ett tomt rum gör att jag helst vill klösa ut ögonen på någon/något. Innerst inne vill jag berätta att jag behöver ett handtag, men när det kommer till stycket så klipper jag av all mänsklighet. Du vet nog vad jag menar.

En del av mig vill fira ensamheten, den är skön. En annan del skriker i ångest och klamrar mig till hoppet att någon skall komma hit och trösta mig.

Som snö. Kall och stel, men om du stannar länge nog blir det varmt. Falsk värme. Kanske är det mitt gift?

Glöm inte att jag kanske har lurat dig. Glöm inte att jag är precis som du. Glöm inte att du vet att det inte är som det ser ut.

Jag kan böna och be men inte till dig. Jag kan fräsa och bitas men bara för att dölja sanningen. Du undrar varför men för att få svar måste du se mer än bara det som står framför dig. Det var ingen som sade att det ville bli en dans på rosor. Straffet var kanske inte det du hade väntat dig.