När skolan är slut och livet väntar...
Nu vet jag inte upp och ner på nåt längre. Men jag håller det hemligt. Isolerad och allmänt dum. Så blir man nog om man bara går och filosoferar, man behöver vara behövd av någon men jag kan inte ens förmå mig att lyfta luren och säga att jag är redo att leva igen.
Vägen dit är lång och det känns som att jag har något annat jag måste göra först. En hejdundrande fest kanske. För att fira min bortgång, från någon till mig.
Vägen dit är lång och det känns som att jag har något annat jag måste göra först. En hejdundrande fest kanske. För att fira min bortgång, från någon till mig.
Just nu känns det som att jag är den enda som flyter med strömmen och inte vet vart jag är på väg. Alla andra verkar iaf ha hur bra koll som helst. Frågan är: Är det verkligen så eller var det bara så himla länge sen jag träffade någon annan än min egen spegelbild, att jag har glömt att jag inte är ensam på jorden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar