Det kommer en dag i morgon.

Jag fick betyg i Arbetsliv i dag ^^ Ett mindre bekymmer i världen.

Tiden går fort. Snart har jag slutat gymnasiet, fått jobb, flyttat hemmifrån, gift mig, skaffat ungar, hus, bil, hund och katt. 40:års kris, mormor, gammel mormor osv. Men jag tycker inte att livet är kort. Livet är inte för kort för att ta en paus, bara stanna upp och inte göra nåt. För vad är väl livet värt om man aldrig kan pausa det och bara se hur det flyger i väg. Det får en att uppskatta att man lever. Det får en att inse att man vill uppleva saker, se saker, göra saker.

Allt från ett fint löv på marken till bergsklättring. Det spelar ingen roll. Man vill vara med om det. Man vill se den korta skönheten i något litet och obetydligt, man vill känna pulsen slå när man står på toppen.

***

***

***

Red Tobbe i dag. Hopplektion och han var jätte spänd. Magkänslan var dålig redan i boxen, han var så rastlös. Inne i ridhuset var han stressad. Uppvärmningen blev bara spring och jag gjorde allt för att få honom avslappnad, men fick ingen riktig reaktion. Att hoppa var tungt, han ville liksom inte vara med. Han mest bara sprang, vi fick några språng som kändes jätte fina men när vi skulle hoppa bana blev det bara dumt. Jag vet inte varför jag avbröt egentligen, men det var någto som inte kändes riktigt bra bara. En känsla längst bak i magen som sa att det här inte var nån bra idé. Så det blev inte så mycket hoppa på mig. Men jag är nöjd och när vi trava av var han jätte fin.

***

***

Så säger vi tack till de som inte gick.

Ett tack till de som svek, de som aldrig stod upp för sig eller andra. De som gick när man behövde dem som mest. De som fortfarande tror att man kommer springande när de behöver en. Men om du går så kommer jag inte efter dig.

Sen finns de de man inte vill förlora. De man ber varje dag att skall stanna. De som betyder allt. Gärna också de som man känner sig mest osäker på, man har ju lagt sitt liv i någon annans händer. Man har gett dom allt och man vet att om de går så tar de allt med sig.

Har du någonsinn haft den känslan? Tänkt att denne någon kan försvinna och lämna dig likt ett krossat glas...? Men man härdar ut. Man lär sig att lita på varandra. Man klarar av tanken att ge sig själv till någon annan.

Tänk dig en plats där du är du, och du är någon som står dig nära.

Jag saknar att sakna....

Får jag önska att jag kunde möta alla förväntningar? Får jag hoppas att det inte är så illa som folk säger? Hur skall jag annars orka vakna. Vi behöver ju alla hoppas på något. Tro på något. De säger att det kommer att gå bra, men om man tänker efter så är det kanske inte så enkelt. Vad krävs det av mig för att jag skall fixa det? Vad krävs det av mig nu? Klarar jag av att göra allt?

Kanske har du mött någons ögon och sett bottenlös hopplöshet, oändlig rädsla eller totalt mörker? Jag ser det varje dag. I min omgivning, i min spegelbild... I världen. Vad sker den dagen man inte kan mäta sig med andras önskningar? Vad händer den dagen då man krossas av tyngden från alla måsten?

Trampa snett en gång så skall jag säga dig vad som händer. Jag kan berätta om varenda blodig detalj, jag kan se alla tårar, all förtvivlan och det stora mörkret. Det som jagar dygnet runt, det som kräver. Det som alltid följer dig. Likt en trogen vän. Känslan av att vara ensam. Inte säga något. Inte visa sig svag för någon. Aldrig låta någon se dig.

Sagostund med kylig kund. Gissa hur stor skillnad det är på svart och mörker.

Man skall inte säga att det löser sig. Man skall säga ta ett steg i tagen. Beta av en cm per period. Bara gå. Framåt.

En måndag i M's liv.

Klockan 05.30 går larmet på mobilen för att säga att det är dags att gå upp. Efter ungefär tio minuter lyckas jag kliva ur den varma sängen och börja packa resten av grejerna som skall med till Lillerud. Inte alltid det känns så kul att gå upp tidigt. Halv sju åker vi hemmifrån och sätter kurs mot Vålberg. Trött som fan och orkar knappt hålla ögonen öppna.

Väl framme slänger jag väskorna på golvet och tar en syndig liten lur. Klockan nio går jag upp igen och byter om till stallkläder, sen går jag ner till stallet (KALLT!!!) och får tilldelat en häst som jag skall rida under dagens ridlektion. Denna dag blev det Tzatziki. Inte många som gillar honom men jag är ju lite konstig så jag älskar honom. Vi skulle rida ut och jag tänkte med mig själv att detta kommer bli väldigt kallt men det gick bra.

Vi travade en del för att hålla värmen och galopperade även lite på ett fält. Underbart. Sen var det lunch och efter det blev det Julshow i ridhuset, det å andra sidan var jävligt kallt. Vi satt kvar hela showen men tyckte väl kanske inte att det var så värt. Var väl maskeradhoppningen som var något att se och knappt de.

Sen gick vi för att äta mat, då byggde Erika och Johanna(?) och Cajsa ett jätte fint vinterland av mos, késo, ketchup, sockerbitar, knäckebröd och annat smått och gott som inte ville ha.
Nu sitter jag åter på rummet och skall förbereda mig för sängen. Känner av att en liten migrän kan vara på väg och hoppas att det ger sig när jag väl kommer i säng.

God natt
//M

P.S. Tack till Cajsa som hjälpte mig beställa mössa.

Till häst med minnen för livet (och de som nästan tog livet av en)

Alma - "Jag tänker inte förlora mot en fyrhjuling!"

En vacker vinter dag var jag ute och red en tur med mamma och Bjonar, vi hade varit ute ett tag och var på väg hem (nerför en brant backe) då ett avlägset brummande uppenbarade sig. Kort därpå uppenbarade sig en fyrhjuling, ingen av hästarna reagerade speciellt så vi tänkte inte så mycket mer på det.

Andra bullar blev det dock när fordonet försökte köra om Alma. "Fan heller" såg hon ut att tänka och tog sats. "Fan heller" skulle jag tänka, men se de hann jag inte.... Om jag hade kört upp en smällare i röva på na hade jag antagligen fått lite samma resa, för hon for iväg som ett skott och tog upp jakten på fyrhjulingen, vars förare såg smått överraskad ut, men verkade tro att jag ville tävla mot honom så han gasa ju glatt vidare.

Nerför backen i 180 obekvämt. Jag minns svagt att jag blunda och hoppades på det bästa medans min häst inte hade några problem med att gå om och sedan fortsätta av ren lycka. Tjoho! eller kanske inte.... Hur som helst så tyckte inte ödet att det räckte med äventyr utan de skickade ut en älg på vägen också. Då skrek jag. Ett typiskt Paris Hilton skrik.... Älgen hoppade åt ena hållet och hästen åt andra. Plopp ner i snön och där tog det stopp. (tack gode Gud för det.......)

När fyrhulingen kom rullande hade föraren fått skäll av mamma och såg smått skamsen ut, men grattade mig med segern och bad om ursäkt för sitt korttänkande. Själv kände jag mig bara tacksam att jag levde. Alma verkade dock mycket nöjd och vägrade låta honom köra om. Så det slutade, pinsamt nog, med att hon fick gå först tills vi kom till en korsning där jag fick gå en bit med henne så att han kunde köra hem utan att hon förstod att han kört förbi henne och sen gå tillbaka och ut på vägen.

Mamma skrattade hela vägen hem och jag kan väl hålla med om att det var lite småkul. Men int fan tänker jag göra om det!

Till häst med minnen för livet (och de som nästan tog livet av en)

Super Willy - Den nervöse ninjan.

Varmblodstravare till salu. Valack. Snäll att rida och köra. Det var informationen vi fick om hästen innan jag skulle provrida. Visst låter det bra? Vad dom glömde säga var att han var rädd för sadel, träns, reflexer, människor, grimmor, grimskaft, ryktlådan, bilar, borstar, hundar, katter, cyklar, sandlådor, diverse ljud och annat smått och gott vi råkade ut för. Men det visste vi ju inte då.

Att hämta hästen i hagen visade sig vara aningens svårare än något kunnat gissa sig till. Där mötte vi en sur svart häst på runt 180 cm i mankhöjd som vände rumpan till och skickade ut två vääääldigt långa bakben så fort någon kom tillräckligt nära. Efter en evighets lockande och lirkande fick vi fast honom och gjorde iordning honom. I den mån det gick, för så fort man korsade den osynliga linjen som befann sig någonstans mitt på hästen kom det ett 2 meter långt bakben flygande. Att borsta något huvud var inte heller att tänka på då han hade vassa tänder, något vi fick erfara mer än en gång.

Efter mycket om och men fick vi sadlat hästen och jag satt upp. Långt ner till backen ja... Så fort han var lös bar det i väg med väldige steg. Dit han ville gå. Försökte man komma med andra förslag ja då reste han sig eller bockade. Minsta lilla tygeltag resulterade i en jätte stegring och minsta tryck med skänkeln blev till en serie bocksprång. Jag måste säga att jag kände mig lite hjälplös... Plötsligt bröt han ut i trav och då gick det minsann undan, att sakta ner var inte ens att tänka på. Det gick helt enkelt inte. Han skulle bestämma när något skulle hända. När vi kom till änden av gärdet vi red på saktade han av och gick hem. Så var det slut på den ridturen. Lite skakis hoppade jag av och var bara tvungen att meddela att detta kanske inte var helt min typ av häst. Ägaren erkände då att han hade varit lite lynnig efter en olycka i skogen, då han hade ramlat med sulkyn.

Nåväl. Det blev ingen häst på M den dagen.

Och vad hände nu då O.O

Svårt att förklara men om man går med ont i magen ett helt liv så blir man till slut trött på det. Vissa gör som jag och tar en paus, kosta vad det kosta vill, andra biter ihop och satsar på förbättring. Jag vet bara att jag skiter i det just nu. Jag behöver samla tankarna i en timme eller så. Ont i huvudet och tårar i röven. Ingen annan som bryr sig så varför inte jag????

Oh! My! Gawd!

Inte en chans säger dom! Men visst fan kan jag. Visst fan skall jag visa er. Jävla miffon! Ah. Se det funka ändå. Eller hur? Läs erotisk poesi och lyssna på Lovegame, kom sen och säg att du vill ha mej. Hur långt får man gå innan man gått för långt? Kanske beror på vem man är. Om jag går ut på stan i kort kort och urringat så kanske det blir fel? Käften fördomsfulla gamla haggor! Tänk dig själv, den enda som inte överraskar. Men nog om oss och mindre om mig.

Vad vill du med dig själv? Vad vill du med livet? Vet du det? Hur gammal är du? Lite sen kanske? Retligt eller hur? Men jag har en god nyhet åt dig, det är aldrig försent att bli vad du önskar. Men det betyder ju inte att du måste sitta och vänta i ett halvt liv med att förverkliga något. Kör hårt.

Vem är du? Vet du det? För många frågor? Bara om du tar åt dig. Tempot är för högt i dagsläget och du kan inget göra. Men ta det lugnt. Ingen saktar ner om alla försöker göra allt fortast. Tänk dig en värld utan färger. Så blir den om vi inte skärper oss. Gissa vad, jag vet.

Let me rock you, rock you like a rodeo.

NAH!
Så vet ni de.

I dag red jag Roma. Första gången jag red henne och det var lite spännande. Vad jag hade hört skulle hon vara väldigt nervös och lätt spänd. Inte speciellt rolig att rida alls är vad de flesta säger. Så jag traskade runt och hoppades på det bästa, men hon verkade ju lugn och fin. När jag satt upp tänkte jag genast: "uh.... Vilken liten häst" Men rörelserna var stora och vägvinnande ändå och det tog inte så lång tid att vänja sig vid den "lilla" hästen. Hon inte speciellt avslappnad i början av lektionen utan gick mest med huvudet högt och tog hårda steg som var omöjliga att följa. Så jag struntade i tyglarna för det mesta och försökte göra mig så följsam som möjligt för att hon inte skulle bli störd i sina egna rörelser, sedan arbetade jag med säte och skänklar för att få henne att göra div övningar.

Snart började lite av spänningen att släppa och hon blev mjukare i sin gång och fokuserade mer på vad jag ville att hon skulle göra. Jag fick en eftergift i munnen och kunde ta kontakt med munnen utan att huvudet flög upp. Efter att ha gjort en miljon övergångar, volter och tempoväxlingar till och från halt och i skritt och trav blev hon lugn och fokuserad. I galoppen blev hon spänd igen och ville inte riktigt lossna så jag saktade av igen och tänkte att hon kanske inte var tillräckligt avslappnad och då blev hon väldigt hetsig. Ville bara springa och lyssnade inte på förhållande hjälper, så jag satsade allt på ett kort och saktade av, gjorde en galoppfattning från skritt, släppte innertygeln helt och höll om med benen till jag fick kramp och se då lossa det. Hon liksom stannade till i luften och föll in i en mjukt samlad galopp med en avslappnad båge i helsen och jag släppte lite på ytter för att hon verkligen skulle sänka sig och komma ner och fram, då hon lätt blir lite hög i huvud och hals.

Jätte fin! Efter det svarade hon blixtsnabbt på alla hjälper och var helt lugn hela tiden. Jag hade mycket fokus hela ridlektionen på att vara uppmuntrande och lugn så att hon skulle fånga upp så många positiva signaler som möjligt. Jag tror det här är en av de bästa ridlektioner jag har haft på länge. Jag gillar att rida självständigt. Det ger en en ärlig chans att lära känna hästen man rider och att kunna arbeta med de problem man stöter på som ett team, du och hästen, och inte bara som en i mängden som skall göra det instruktören säger, fast man kanske inte är klar för det. Nu valde jag själv när hästen kändes redo för olika övningar. Jag tror att alla mår bra av att få känna på hästarna själva ibland, men det är så klart viktigt att rida för instruktör också. Så att man inte lägger på sig några ovanor.

Så, det var väl allt jag hade att säga i dag. Bye.

Mår... Så.... Dåligt....

Min hals gör så ont att jag bara vill grina varje gång jag tar ett andetag. Vart gick det snett? I morgon måste jag på skolan för då är det ledarskap på eftermiddan och det får jag inte missa. Dessutom är det superstress med städning och stall, funderar faktiskt på om jag skall skita i städningen och bara betala vad det kostar för jag orkar knappt stå upp just nu.

Suck...

Hoppas att halsen är något bättre i morgon i alla fall. Annars kan det bli en fasligt jobbig dag. Som det ser ut nu verkar halsen sakta men säkert dö och jag hittar inget botemedel för stunden. En halstablett hade suttit fint nu känner jag... Men det glömde jag ju såklart att köpa i går. Trots att det var det jag borde gjort. Det enda som håller halsen något i gång är om jag äter eller dricker så smörjande saker som möjligt. Magen är i uppror vilket betyder att jag måste tvinga ner mordisk cola för att hålla den på plats, detta hatar halsen som svarar med att skära sig hårt och skoningslöst. >.<

Snoret slutar aldrig rinna heller. Det är som en evig ström av grön/brun/gult slemm som sakta men säkert rinner ut ur de två hålen över munnen. Mysigt eller hur? Näsan är röd, jag hostar, febern kommer och går, halsen gör ONT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

*grina*

Lock för öronen.

För alla oss som måste berätta det onödiga. Är det inte lite skönt att veta att man kan prata av sig om allt som inte berör andra än oss till just alla andra?

Som nu, jag är jätte förkyld och det känns som att hjärnan försöker smita ut genom porerna. Det angår bara mig att jag är förkyld, mina äckliga symptom, min hosta och mitt snor. Inte många som vill läsa om det, men jag delar ändå med mig av min misär till alla som orkar ta reda på hur det är fatt. Det får mig att känna mig lite bättre i allt elände.

Bättre än att hålla det i sig och älta det faktum att man mår botten. Nu kan man i stället dela med sig av det och låtsas att det finns en massa människor som bryr sig om att jag är lite sjuk. Visst känns det lite bättre? Alltid.

I'm too sexy for my love.

Då! Var äntligen skolan slut och jag ägna dagen åt att slava åt andra. Haha^^ Fast det är nog inte så illa i alla fall.

Som uppdatering kan jag ju säga att jag tar hand om Beyla (en häst) den här veckan. Hon är en liten brun (?) ponny hest vars ägare är bortrest en veckas tid och nu skall jag sköta denna under tiden. Det finns inte så mycket jag kan säga om det då jag bara tar ut henne på morgonen, mockar, fodrar, tar in henne och borstar henne typ.

Skoldagen har gått väldigt segt, jag tror att jag har fått en rejäl förkylning och det gör att det är lite småjobbigt att tänka. Kanske därför jag skriver något osammanhängande i dag, men det är ju bara skumma människor som läser detta i vilket fall så O.^

Men men jag kom mig igenom dagen utan allt för stora bekymmer, nu blir det att komma på vad jag skall göra i dag och sen skall jag ta in Beyla och göra höpåsar. Hoppas inte hösilagebalen är slut så att jag måste öppna en ny för då får inte hästis nån mat. Haha skojja bara.

Ha de gött.

AAAAH!!! IT BURNS! Like Mr. Burns...

Varför kan man inte bara tro att det finns något större än allt vi ser och hör? Man tror på Gud, få människor har sett eller hört honom, men ändå litar man blindt på allt han menar. Så varför inte enhörningar, troll och magi?

Skrämmande tanke.

Skriver på en ny story nu, men är ännu osäker på hur lång den kommer att bli. Golden Crown heter den och handlar om Parker som börjar jobba som hästskötare i ett litet galoppstall efter att hans fölovade, Amber, har dött i en tragisk olycka på hästryggen. Dit kommer också den besväliga hingsten Golden Crown som, även han, har varit med om något hemskt och förlorat en nära vän. De två hittar tröst i varandra men det är bara Parker som kan hantera honom och när hingsten skall börja ridas uppstår problem. Tillsammans med jockeyen Amy försöker Parker lista ut vad som hänt med Crown, men ju närmare lösningen de kommer dess tyngre blir hans egna minnen.

Visst låter det dramatiskt? :P

Men nu får jag väl återgå till jobbet ^^.

Tänk på förr i tiden när vi inte kände varandra så bra...

Det här med att gå upp klockan fem på morgonen kanske inte är så jobbigt för många människor men för mig är det inte riktigt grejen. Jag är rätt så morgonpigg men när det gäller måndag morgon på väg till skolan känns det inte helt okey. Meen det är bättre än att åka in på söndagar så jag får väl stå mitt kast.

I dag var ingen direkt krävande skoldag eftersom att vi bara hade ridning på förmiddagen. Då red jag Hektor, han lite av en drake kan man tycka. Jag menar, han är ju snäll och allt sånt men så fort man sitter upp har han inte tid att vara söt längre. I dag började vi med att rida ut en sväng och klättra lite. Så gott som alla hästarna hade lite fnatt och hoppade, sprang runt och skuttade som ystra kaniner. Klättringen var ren underhållning som bjöd på det ena mer misslyckade försöket efter det andra när hästar och ryttare galloskuttade uppför den småbranta sandbacken. Inte heller vägen dit gick lugnt för sig. Sedan avslutades ridlektionen med ett travpass i ridhuset där Hektor lekte arg racerbil som ville döda alla andra och komma först i (vilket?!) mål.

Efter skolan red jag barbacka runt travbanan på Erikas häst Jossan. Den var en något annan typ av häst som gjorde allt man bad om och bara skrittade på (!) på lång tygel. Lite pirrigt var det ju att rida en helt ny häst barbacka i mörkret men hästen har ju rykte på sig för att vara snäll så det blev inga problem med det.

Hjälpt R att flytta till PS har jag också gjort. Men det var ju inte så mycket att säga om det. Jag lurade till mig det lättaste sakerna och sen var det bara att bära tills det var tomt^^

Nu sitter jag här då, vid datorn, och funderar på hur jag skall få råd med allt. Men det löser sig väl på nåt vis.

Saknar R2 nu. Hade ju dessutom varit trevligt att få lite "perfekttid" med honom utan att bli störd av jobbiga samtal från bland annat mamma. Men det kommer väl.

Nu skall jag sitta här och uggla på skolan i tre veckor, fast jag hoppas att jag får åka hem nästa lördag, annars kommer jag att smälta bort av tristess. Jag vet att jag är fantasilös och att jag säkert kunde gjort nåt kul men tro mig, det är svårare än det verkar.

Aja. Jag tror att det var allt för denna gång. Bye.

Hiahiahiahiahia......

Jag blir så jävla förbannad!!!!!!!!!

Usch...

Nu blev det ju lite tråkigt. Jag menar, det är super dåligt väder och jag har inga bra kläder så det blir inget att gå ut. Inget att ta kort på, eftersom att jag är lite trött på meningslösa bilder på tandpetare och möglet i papperskorgen. Dessutom så har alla mina kompisar (typ inga alls då) bestämt sig för att datorn är meningen med livet. Dom har inget liv.

Så vad skall jag göra i dag då? Ingenting? Suck... Jag tror jag har hittat en pennvässare i alla fall och då kan jag i värsta fall försöka klottra ner något men jag skulle verkligen behöva choklad innan jag ger mig i kast med så farliga försök.

All min inspiration har runnit ut i sanden känns det som, jag skulle behöva en boost av något slag. Att knarka druvsocker funkar inte, det har jag redan försökt. Inte för att det fanns någon mening med det utan för att jag kunde.

Det finns många saker man borde göra bara för att man kan. Kanske skulle världen bli en bättre plats eller så kanske den bara skulle bestå av mördare och pirater. Vem vet. Vore nåt att tänka på i alla fall.

Jag kanske borde ge mitt virusskydd en utmaning och gå berserk på deviantart eller google. Vad nu det skulle vara bra för. Jag tror jag använde min sista rest av tankekraft när jag gjorde provet förut, men det kändes ju som att det gick bra. Då är väl halva loppet vunnit eller? Kanske bara kan säga så efter att ha fått se resultatet.

I morgon blir det utbytestävling och jag vet inte riktigt vad jag skall göra. Sitta och heja på mina klasskamrater kanske. Lite sugen på att skippa det men så får man ju inte tänka. Nej, jag får väl bita ihop och köra, hoppas bara att vädret är bättre i morgon annars finns det en liten risk att det kan bli lite jobbigt.

Jag tror jag har en gnällig dag i dag. Känns lite så. Men det är fasligt tråkigt här och jag är lite rädd att man kan bli sjuk av sådant, jag känner ju redan nu hur stördheten bara strömmar iväg.

Nu skall jag skicka i väg ett litet sms till lite folk och fråga om det inte blir nån mat snart. VI hörs.

*ångest*

Det här går inge bra.

Jag har tusen prov och tusen planer. Vet inte riktigt hur jag skall få det att gå ihop. Det ser inte så bra ut just nu. Något kommer snart att gå väldigt fel och då är det i princip för sent att rätta på det. Nej.... Varför är jag fortfarande kvar i denna världen? Det kan man ju fråga sig. Men jag tror nog att svaret är lite mer positivt än frågan.

Jag får väl gå och plugga då, så kanske jag slipper ännu ett stort fail.

Det här går ju bra^^

Titta vad aktiv jag är. Jag har lagt upp bilder på bdb och nu skriver jag här. Små steg i taget och paus under helger och lov om jag nu inte får infall.

Just nu sitter jag och lyssnar på underbar musik, vilket får mig att tänka på vad mycket bra musik det finns. Underbara låtar som jag aldrig kommer att få höra. Så om någon livlös jävel läser detta kan ni väl tipsa om era favoriter eller? Kan ju visa sig att det är värsta epic låten.

(jag hatar mina grannar... så om nån av er läser detta ska ni veta att jag inte kommer trycka på gilla på facebook! :C ni snor min sömn.)

Jag har läst ut en och en halv tunn bok i dag. Det är imponerande med tanke på att jag aldrig hinner något. Men att läsa ut flera böcker om dagen hinner jag med mellan tagen. Hoppas nu att jag orkar gå upp så att jag kan duscha i morgon. Inte så trevligt om jag inte hinner det.

Mössa blir det i morn og. Hela dagen. Så vet ni det.

Finns ordet mössa på engelska? Och då menar jag inte typ hat eller cap eller nåt utan ett ord för just mössa? En så awesome sak borde ju få ha ett eget ord på alla språk eller? Om jag fick välja ett plagg jag skulle få med mig till en öde ö skulle det vara en mössa lissom O.O

Det är en vacker uppfinning. Telefonen kan ta sig i arslet. Utan mössan hade vi alla dött ändå!

Jag skulle vilja ha ett riktigt galleri fullt med sånt som kan vara bra att ha. Någon som känner igen behovet? Gör ni säkert, smarta människor.

Nåväl, det var allt för nu. Vi hörs. Kommentera gärna då, men jag vet inte hur man svarar^^

Då var det dags...

Jag skall från och med nu göra ett seriöst försök på att vara aktiv på riktigt, på alla sidor jag har. Eller i alla fall de det är en mening med att vara aktiv på.

Nya bilder på bdb, gilla mera på facebook, maila flera på helgon, störa alla på ec och blogga mera här. Jag lever ju inte ett så trist liv att det inte finns något att skriva om i alla fall ett par gånger i veckan. Som det ser ut nu så är jag ju anti uppdaterad överallt.

Så jag skall finna en kamera, skaffa en hjärna och ta meningen "men skaffa ett liv" till nya dimensioner. Ni ska få se! Jag kan^^

Så det är bäst att ni alla blir vänner och bevakare för att få höra om allt det spännande som händer i mitt lilla hörn av världen^^

Det här kommer inte att hjälpa någon...

Kära Pojkvän.

Jag har nu försökt berätta för dig att jag inte mår bra. Att jag inte längre orkar med allt som händer omkring mig. En del av mig hade nog hoppats att du skulle förstå och stötta mig. Men jag vet inte om jag kan räkna med det längre. Nu är det försent att ändra sig. Jag trodde kanske att jag hade någon att prata med men det har jag inte.

Det är ju lite jobbigt att inse att jag har gått i fällan en gång till men inte överraskande, för jag visste ju att det var dumt att öppna sig för någon. Nu har jag fått mitt straff serverat på fat och du anar inte hur ont det gör att vara helt ensam med alla dessa människor omkring sig. Nej. Det gör du faktiskt inte. Det hjälper inte mig att veta att du alltid vet hur det är. Det vet du faktiskt inte. Inte den här gången. Vad som händer med dig vet jag inte. Antagligen ingenting. Så många gånger som jag har önskat att du skulle inse just svårt det är. Något desperat till tider.

Nu orkar jag inte med det här längre. Det borde du ha märkt för länge sedan. Jag vet inte längre vad jag skall tycka och tänka. Det är ju självklart att jag stannar så länge det finns något att stanna vid men det är ju inte som lycklig eller nöjd. Jag är så otroligt glad att jag har dig. Du är ju den enda jag har och jag vill inte att det skall gå sönder på grund av... Mig.

Men du måste förstå att jag inte längre vet vad jag skall göra......

Bloggar är för de som har nåt att blogga om...

I dag har jag varit sjuk. Det kunde ha varit bättre på så många olika sätt och vis.

Det enda jag kan konstatera är att det inte är länge kvar till fredan och då skall jag åka hem i alla fall en liten stund. Men sen blir det till att åka igen för min syster fyller år och jag skall dra mig till norge för att fira henne.

Känner mig lite stressad med tanke på att det är en hel del som ännu är oklart med detta men jag får väl bara tänka att det inte är mitt problem.

En bra grej vore ju om jag packade ner det jag skall ha med mig i morn redan nu i kväll så slipper jag fixa det i morn precis innan jag skall åka. Sånt är ju lite jobbigt.

En annan gällande fråga är om jag skall duscha i morgon eller om jag skall göra det hos pappa. Att duscha hos pappa är väldigt jobbigt då de aldrig fixar den. Den har inget att hänga på utan man måste hålla i munstycket hela tiden och har man så långt hår som jag så tar det ganska lång tid att göra så. Sen är det problem med vattentryck, om man skulle använda den till att spruta vatten på folk skulle de vara tvungna att stå ca 10 cm i från en för att bli det minsta lilla blöta. Aldrig finns där shampo och balsam sammtidigt och alltid är det något i stil med head and shoulders (= garanterat mjäll i mitt fall).

Sen var det det här med klänning eller inte. Jag köpte ju en ny klänning i sthlm, och jag skulle ju kunna använda den, men sammtidigt känns det ju lite bättre med jeans.... Den stora frågan....

Nåväl. Det löser sig väl tillslut.

En gång blir det

Va fan tänkte jag på?

Skall jag aldrig lyckas eller? Varje gång jag tänker att nu skall jag verkligen skärpa mig, så blir det tvärtom i stället, jag skiter bara ännu mer i det och sen blir det inget.

Jag failar så mycket att jag borde kopplas till mina uppgifter. Något måste göras.

O uppfostrade hästar.

När jag kom hem den här helgen påbörjades projektet att sätta igång hästarna. Alma (min häst) har jag lagt ned mycket tid på, just för att få henne att acceptera min ledarroll helt och hållet. Alla gånger vi har stått och stirrat på varandra med de ondaste blickar vi kan uppbåda har varit både frustrerande och tunga. Men den historien kan jag ta en annan gång. I alla fall, vi har nu rett ut den konflikten och jag har inte haft några problem alls på länge, så kommer jag hem och möts av en o uppfostrad märr som bits och sparkas, vägrar flytta sig och släpar mig lite hit och dit som hon kände för.

Men då tyckte jag att det var helt nog, med makt släpade jag den stretande hästen upp på gårdsplanen och påbörjade en serie övningar som krävde att den ovilliga hästen måste flytta sig. då var det som att allting lossnade igen och hon gick tillbaka till att vara en snel hest.

Då det problemet var löst tänkte jag inte mer på det. Det vill säga tills Bjonar (mammas häst) beslutade sig för att jag skulle oskadliggöras... Jag stod i hagen med lite gräs i handen, som vanligt var jag lite extra försiktig, då Bjonar kom och formligen krävde att jag skulle mata honom. Jag vill inte veta av att han går ned mig för att få mat så jag flyttade honom tillbaka så att jag kunde ge honom gräset utan att bli uppäten själv. Då såg jag hur hela hästen spände sig och lade på öronen för att sedan gå emot mig på ett ytterst hotfullt sätt. Jag vet ju att han är en väldigt dominant häst med en mycket stark vilja och tänkte att här måste jag komma på något fort.

Genast såg jag framför mig en scen ur en film om vild hästar där en hingst hade jagat bort en annan hingst genom att se stor och aggressiv ut, trots dens ringa storlek. Så jag försökte göra mig stor och "bossig". Responsen jag fick på det var att han sänkte huvudet och trampade i backen med frambenen. Där går gränsen tänkte jag och med ett urtids vrål hoppade jag emot honom med höjda armar. Då var det som att han kom på vad han hade gjort och backade ganska snabbt undan, nöjd med det kastade jag en tuss med gräs bort till honom och han godtog situationen. Så gick jag bort till Alma som var raka motsatsen. Hon flyttade sig undan när jag kom och väntade tills jag bjöd in henne med att komma, hon tog inte ett grässtrå innan jag hade sagt okey. Men allt i allt har vi två fina hästar och jag klandrar dem inte för hur de beter sig när ingen hanterar dem stort under veckodagarna.

Nog kan det verka något udda att bete sig på det viset som jag gör när jag är med hästarna men det får bara vara så.

Om man skrapar på ytan.

Utåt mår man hur bra som helst, men på insidan leker kännslorna "hela havet stormar". Jag kan inte kontrollera när jag skall känna mig glad eller ledsen och det skrämmer mig. Jag blir irriterad och trött på att alltid vara på "fel" humör.

Det är tidskrävande och ansträngande att försöka se glad och oberörd ut när jag egentligen vill ta närmaste grej och kasta den så hårt i väggen att den går i tusen bitar och lite till, när jag måste se glatt medveten ut när jag helst vill sjunka ihop på golvet och gråta över allt och ingenting. Det kostar så mycket att alltid fejka.

Aldrig tappa kontrollen. Aldrig visa vad som egentligen rör sig i mitt huvud. "Du måste vara en snäll flicka nu M. Du kan inte fortsätta såhär, det går inte i verkliga livet. Du måste lära dig att ta kontroll över dina kännslor." Det som rasar och river i mig är inte så enkelt att koppla. jAg vet inte ens varför det finns där. Det är bara i vägen och förstör allt i alla fall... Och jag har ingen aning om hur jag skall få bort det eller hur länge jag klarar av att vara just "snäll flicka"...

Kan jag?

Vad vill det säga att vara annorlunda? Är det en anledning att lämna en människa helt ensam bara för att den inte är som "alla andra"? Om man tänker efter hur vi människor behandlar varandra kommer man ganska snabbt fram till att man håller på ganska många fördomar och rent elaka tankar. Alla som känner mig vet att jag inte har någon gloria på huvudet men jag försöker så gott det går att tänka på andra innan jag slänger ur mig lite allt möjligt som jag gärna gör.

Det finns en del skäl till att jag gör som jag gör men det behöver vi inte gå in på nu.

Man säger ofta mindre snälla saker till personer som är lite speciella. Är det egentligen rätt att göra så? Om man själv hade stått i den personen ställe hade man nog inte mått så bra. Jag har varit där själv, stått i centrum för allas nedlåtande kommentarer men det hindrar mig inte från att själv dra ur mig spydigheter.

Hur resonerar vi? Är det ett sätt att visa styrka? Att visa att vi är bättre och starkare än den som nu ligger på botten och sörplar? Man vet ju hur fel det är när man bara tänker på det men hur ofta tänker vi så i stridens hetta? Jag känner inte många som faktiskt gör så, hur mobbad man än har varit själv. Det är helt enkelt nåt man inte gör. Man vill vara starkast, man vill känna sig överlägsen någon. Kanske inte så konstigt med tanke på våra instinkter..

Ack o ve mitt tålamod lackar.

Om det hade funnits ett sätt som gjorde att jag kunde vara på flera platser samtidigt så hade det underlättat en hel del saker. Jag hade kunnat vara hemma och tränat hästen, suttit i skolan och pluggat, flummat på stan och sovit på samma gång.

Men så är det inte. Jag kan bara vara på ett ställe i taget och det känns väldigt frustrerande bland. Det finns en massa saker som jag borde göra men som jag inte alls har tid eller möjlighet att göra just nu. Detta låter visserligen ganska gnälligt men det är snart sommarlov och då blir man väldigt gnällig, och väldigt stressad över att man inte kan vara på en massa olika platser just nu.

Nåväl, det finns väl inte mycket annat att göra än att bara slita sig igenom de sista veckorna sen är det ju frihet och då kan man hinna med allt det som man vill göra hela dagarna.

Snart sommarlov!

Skall man vara överlycklig eller skall man ha panik? Det är bara tre veckor kvar. Nåväl, jag skall väl inte oroa mig så mycket. Blir det så blir det, nu är det försent att komma på att det jag borde gjort i Oktober men som jag inte gjorde för det kan jag inte göra något åt nu.

Jag funderar för mycket. Det verkar inte så, men jag funderar allt för mycket. Det är tråkigt. Jag behöver flumma mer på riktigt helt enkelt. Så är det bara, varför skall man flumma halvhjärtat?

Är det konstigt att paranoia finns?

Jag ser parodier på mitt eget liv hela tiden. Människor som har de samma problemen och som ställer de samma frågorna. Det är som att se in i framtidem och man önskar att det inte är så. Hoppas att det inte slutar så.

Jag måste ständigt påminna mig om att det inte är mitt liv jag tittar på. Det är någon annans, annars blir det internkrig på röda mattan, utan tvekan. Men det är svårt när allt ser helt likadant ut och man till slut inte vet vart man har sina närmaste just för att spegelbilden upplever besvikelse. Som att försöka skillja på dröm och verklighet när man just har drömt en mardröm och det är helt mörkt i rummet, ingen i närheten. Man kan inte låta bli att smygtänka lite att det kunde ha varit tillfälle.

Men jag kan ju inte börja anklaga folk för något som är någon annans fel bara för att den gjorde något som kunde ha varit dens fel.

Nej. Nog om det. Jag skall städa i morgon. Läskigt när Ulf skall kolla städningen. Han påstår att han inte är så sträng med det är han! Så är det bara.

Vet du vad jag tänkte på?

När jag skulle köpa häst hade jag en ganska bestämd åsikt om vad jag ville ha. Jag skulle ha ett kallblod, vallack, inte för gammal och inte för ung, hellst runt 8-12 år gammal. Snäll och lugn, en bra häst att rida i skogen med. Stadigt psyke och en kompis i alla lägen.

Trots allt detta såg ingen utav de hästar jag tittade på riktigt ut som jag hade föreställt mig att min första häst skulle vara. Först ut var en ridskole häst som jag hade ridit mycket på lektion. Det var en tyngre häst, vallack, snygg som bara den men det gick inte att rida ut på honom. Han var rädd för allt och dessutom var han hetare än en drygkokt potatis. Men men tänkte jag. Det är ju en fin häst och hur svårt kan det vara att få honom stadig, lite lugnande arbete skulle nog göra susen. Men det var ingen billig häst och det slutade med att vi letade vidare.

Häst nr två på listan var en tinker. Hon var världens snällaste ute i skogen och dessutom kände jag henne ganska väl redan. Men. Hon var ju rätt gammal och inte minnst väldigt dyr. Nä, inget napp här heller.

Nästa häst ut var en ganska biffig dölehäst med krut mellan öronen, en envisare hjärna skulle man leta länge efter, men men tänkte jag. Detta var ju en mysig häst. Fast när jag meddelade mitt intresse så var han inte till salu längre. Ingen häst nu heller.

Vid detta laget blev min medryttarhäst till salu och ägaren ville gärna att jag skulle köpa henne. Fast det kändes ju inte alls som den typen av häst som jag ville ha. En kallblodstravare, startad, sto, gick på permanent raketbränsle, rädd för en massa skumma saker i sin omgivning och hon börjde ju dra på åren. Nej, detta var inte min drömhäst.

Så var det dags att åka och provrida en annan häst, en varmblodstravare som hade gått en del lopp i sitt liv och som dessutom kördes som travhäst än. Ägaren hade råkat ut för en olycka med hästen och blivit lite osäker. När man såg hästen tänkte man ju nått i stil med att det var konstigt olyckan inte hade varit framme tidigare. Super Willy, som han hette var enorm, svart och rädd för allt. Han sparkades och bet, gjorde bara som han själv ville och sade man emot så reste han sig på bakbenen. Jag kände mig liten och obetydlig när jag väl satt uppe på den stora hästen. Hu nej, detta kändes inte alls rätt, och även om jag säkert hade kunnat bättra på en del av hans brister så förstod jag ju att detta inte var nägon lämplig första häst för en fjorton år gammal tjej.

Åter igen lockade ägaren till den häst jag red annars med att hon var till salu. Det fanns en del andra köpare som också var intresserade av henne men jag tackade åter nej.

Nu var det dags för en ny travare: Pralina, ett kallblod, sto, 17 år och helmysig. Jag kände hur jag verkligen fastnade för henne, men nu började en annan tanke gnaga i bakhuvudet. Alma, som jag var medryttare på. Jag hade jobbat med henne hela vintern och hon hade gjort enorma framsteg. Jag ransakade hjärnan, hon var ju inte alls vad jag hade föreställt mig och inte var det väl någon bra första häst heller, men kunde jag verkligen släppa henne? Var det inte något med just henne som kändes så rätt när alla andra ständigt kändes så fel?

Men ännu blev inget beslutat, Pralina såldes till en annan köpare och Almas ägare ville inte längre sälja. Så jag red lite andra hästar och tittade omkring, men det var liksom inget som lockade.

Så sade Almas ägare till slut att om jag ville ha hästen så var hon till salu, men bara om jag ville ha henne. Jag minns att jag såg ut i hagen där mammas stadiga svarta dölehäst, haflingern Mirra och "min" häst gick. Det var nu eller aldrig. Just då lyfte Alma på huvudet och såg på mig. Bara ett kort ögonblick men det var bara så rätt. Detta var min drömhäst, förklädd som den raka motsatsen till det jag letade efter. Så var det bara.

så nu sitter jag här, nästan fyra år senare men mitt raketbränsle och en häst som hittar på de skummaste saker och som aldrig har en jämn dag, men jag har inte ångrat en sekund.

Ibland undrar jag om det var ödet som slog mig över fingrarna varje gång jag hade en annan häst på G. Det kan ju verka lite så...

Ond eller underbar?

Vad är det för fel?
Vad har jag för fel?
DAAAAH!!!!