En hemlig dröm?

Jag vill ut! Jag vill galoppera barbacka på vita hästar längs stranden!
Jag vill känna spänningen innan startgrinden öppnas och jag får gå först i mål!
Jag vill ligga i gräset och se min häst beta i en trolsk skog!
Jag vill rida dressyr till pampig musik!
Jag vill stråla i klänning och damsadel!
Jag vill rida genom mcdriven på mcdonalds!
Jag vill köra travhäst!
Jag vill rida western!
Jag vill klappa shetlandsponny!
Jag vill tölta!
Jag vill allt!
Så kom inte å säg att man bara kan vara bäst på en grej!

Bite me!

I mörker ser du kanske inte att det glimmar i vitt och glitter. Farligt är vackert eller hur? Tänk dig en fläck där allt är skit, men ändå vet du att dina kläder är ny tvättade. Jag vill ha silver. Jag vill ha nio månar att hålla nära ett hjärta av sot.

Pleasure is no game, it's a lifestyle.

Järngrå himmel med ett stänk av regn, men visst, om du inte tänker på det så låter det nog mer som ett svar. När tänkte du på någon annan än dig själv? När gjorde du något sist?

Lek inte ensam, det finns ett skäl till att det heter så. Man skall inte klappa främmande hundar. För att de kan bitas eller för att man inte längre vet vem som är varg och vem som är får? Måla mig svart och låt mig försvinna mot snön.

Inte fattar du vad jag menar och inte har det nåt med saken att göra. Men jag kan inte längre bry mig som jag borde.

The end can start... now.

Jag har blivit en gnälltant. Varför? För att alla är så dumma.

Jag lever bland vargar, slit livet av dig för ditt och mitt. Inget är vad det en gång var. Världen är i förändring och det finns inget kvar. Vem kunde väl ha vetat att det skulle bli såhär? Det finns inget jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Jag vill bara att det skall ta slut.

Bit ihop och håll tillbaka tårarna när jag ser dig, hur du rör dig och jag hör dig andas en evighet bort. Jag kan inte sitta still, jag kan inte sova. Ditt minne jagar mig dag och natt, du och alla andra.

Finns det någon jag saknar? Något jag vill ha tillbaka. Jag kan räkna mina vänner utan händer snart. Hur kan det ha sig att jag visar alla tänder när du säger hej? Varför reser sig håren när du är nära? För att jag tror att jag vet? Jag vet att det gör ont att vara ensam, men det är ännu värre att känna sig lämnad.

Så jag stänger butiken och drar ner gardinen, plockar fram klubban, slår först och frågar inte ens.

Men jag är inte så säker på att det är det jag hade valt om jag kunde välja....

Okey, jag fattar nu.

1. Gå till arbetsförmedlingen och lyfta på luren.
2. Skaffa ett jobb.
3. Tjäna fett med pengar.
4. Rymma.
5. Göra nått åt mitt liv.
6. Bli social.
7. Säg ja!

Men ta vägen nånstans då!

Men icke.

Säg mig... Vart gick det snett? Omkring mig lyckas de mest otroliga loosers att få ordning på sina liv och nu är det jag som sitter här och inte vet vad jag skall ta mig till. En sak att säga till andra hur dom skall göra men inte fan att jag skall lyckas göra det själv.

Nu står allt stilla, men jag vill röra mig framåt. Ska det vara nödvändigt med någon som håller en i handen varje gång man skall nåt utanför dörren? Egentligen inte för jag vet att jag är tuffare än så. Jag har bara glömt vart jag lade den...

Säg inte att jag inte hoppas. Jag tror nog inte att det är så illa egentligen. Men det är illa nog. Att sitta ensam i ett tomt rum gör att jag helst vill klösa ut ögonen på någon/något. Innerst inne vill jag berätta att jag behöver ett handtag, men när det kommer till stycket så klipper jag av all mänsklighet. Du vet nog vad jag menar.

En del av mig vill fira ensamheten, den är skön. En annan del skriker i ångest och klamrar mig till hoppet att någon skall komma hit och trösta mig.

Som snö. Kall och stel, men om du stannar länge nog blir det varmt. Falsk värme. Kanske är det mitt gift?

Glöm inte att jag kanske har lurat dig. Glöm inte att jag är precis som du. Glöm inte att du vet att det inte är som det ser ut.

Jag kan böna och be men inte till dig. Jag kan fräsa och bitas men bara för att dölja sanningen. Du undrar varför men för att få svar måste du se mer än bara det som står framför dig. Det var ingen som sade att det ville bli en dans på rosor. Straffet var kanske inte det du hade väntat dig.

Nu när jag har allas uppmärksamhet!

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Kalla det vad du vill, jag vette fan vart detta är på väg men jag är jävligt säker på att det inte är fel. Men jag är raslös. Som att vänta på något. Något bra??? Vet inte. Men jag om någon får väl veta.

Vill du inte så gör det inte. Vill du, se till att få det gjort. Nu. Du har inte tid, det finns inte tid. Slå dig lös och slå ihjäl dig. Det finns bara ett sätt att ta reda på om det var rätt val.

Inte för att det finns mkt till höger och vänster på strumpor, men saken är den att varje gång jag skall sätta på mig en strumpa på högerfoten så är det hål i den... Det senaste tre dagarna har varje först ditsatta "höger"strumpa varit.. luftig.

Så vet ni.

A river of Tears. (åsså jobb då förståss)

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Hur ofta har man inte sagt det. Hur ofta har man inte önskat att man inte gjort det. Jag tror att det är kört på ett vis. Det som man har förlorat kommer inte tillbaka. Det är alltid borta och man vet aldrig vilken tid man borde leva i.

En gång hade jag en dröm. En dröm om en framtid som jag själv hade byggt upp. Den skall bli verklighet! Jag skall resa mig igen. Ge mig bara tid att samla fötterna och ta det första steget mot målet.

Många människor vill ha ett givande jobb, ett utvecklande jobb. De flesta människor tänker bara på vad de får och hur de skall få mer.

Jag vill jobba med hästar. Alltid velat och vill jag än. Jag vill bara vakna varje morgon, gå ut i stallet och börja dagen. bit för bit, dag för dag. Visst vill även jag bli framgångsrik och känna att jag uträttar något, men det viktigaste för mig är att jag trivs. Jag tänker inte jäkta för att nå långt. Jobbar man målmedvetet men sansat så kommer man dit.

Det finns inget jag hellre vill än att gå ut i stallet och se hur dagens möjligheter och idéer kikar över boxdörren för att tigga mat. tryggheten med att ta ett litet steg i taget är att varje gång man måste ta två tillbaka så är det inte så långt att igen.

Jag vet inte om någon fattar hur jag menar men jag vet i alla fall. Och så länge jag kan se klart så skall det bli så.

Vart tar man vägen sen???

När skolan är slut och livet väntar...

Nu vet jag inte upp och ner på nåt längre. Men jag håller det hemligt. Isolerad och allmänt dum. Så blir man nog om man bara går och filosoferar, man behöver vara behövd av någon men jag kan inte ens förmå mig att lyfta luren och säga att jag är redo att leva igen.

Vägen dit är lång och det känns som att jag har något annat jag måste göra först. En hejdundrande fest kanske. För att fira min bortgång, från någon till mig.

Just nu känns det som att jag är den enda som flyter med strömmen och inte vet vart jag är på väg. Alla andra verkar iaf ha hur bra koll som helst. Frågan är: Är det verkligen så eller var det bara så himla länge sen jag träffade någon annan än min egen spegelbild, att jag har glömt att jag inte är ensam på jorden?

Sexy shoes or just another object?

Hörde ett tråkigt skämt här om dagen, jag hade kunnat dela det med er men jag kommer inte ihåg hur det gick.

Vi har en kattunge här hemma, den är en liten smula mordisk. Nu dödar den en gosedjurs katt. Jag är glad att jag inte är en gosedjurs katt.

Det regnade så mycket att det rann igenom taket i dag.

och så har jag städat lite på mitt rum.

Ja... Det var väl allt.

Borde göra något...

Min häst är bäst. Men nu undrar jag lite vad vi skall göra härnäst... Vi tränar på galoppen i lina, det går bra men lite svårt att galoppera sakta sakta utan att bryta av, det är nog lite jobbigt^^

De flesta kommandon går också felfritt (förutom ptroo... som ju betyder stanna. Vilket är uber tråkigt..^^) Men vi är nog båda ganska redo för en ny utmaning. Så min fundering är nu, vad? Jag tycker inte att vi behöver lära oss en massa konstigheter som att stegra sig och bocka o.dyl. Men men. Det finns massor att göra som vi inte kan, jag försöker bara komma på om det är värt att lära henne. Hon kan ju faktiskt hitta på att använda sina nya kunskaper emot mig O.^.

Suck... Jag vill gå ut och träna... Men det är åska och regn på g, dessutom låter det som att de försöker göra slut på all ammunition på denna jord nu inför jakten. Min häst håller på att krypa ur sitt goda skinn stackars

Man kanske skulle bli truckchaffis??? Nä... Men vad skall man göra då??? Jag behöver ett jobb.

Jag håller nog med C: Ett nytt liv. Det vore nått. Jag skall nog prova det nu. Önska mig lycka till!

Och jag skall ta mig ut och se om jag får gjort nåt med min galna häst^^ (Lycka till?)

Politik eller kidz?????

Hörde en smyg kul grej på tv.

Ett gäng ungdomar blev intervjuade om hur de tyckte politiker borde göra för att få ungdomar intresserade. Svaren var sådana som: Klä sig roligare inte bara stå där i slips och grå kavaj. :O Vi snackar väl för fan om politiker eller???? Skall dom klä sig i keps och mjukisbyxor bara för att lata ungar skall känna att dom har något gemensamt? De skall framstå som professionella och seriösa människor som faktiskt har hand om vårt lands välfärd.

Sluta använda så konstiga ord, prata så vi fattar. Vad vill ni ha då? Tjena! Perssan här, i da ska vi snacka om plugget va. Ja tycker de e skit bra att lissom staten styr me skolan. Så blire inge tjafs me nån svenne som sitter å håvar in stålar. Err....?

Det handlar inte om att politikerna klär sig trist eller att dom pratar ren svenska(!) det handlar om att ungdomarna själva får börja intressera sig för det land dom bor i. Engagera sig i sin framtid.

Präster skall inte behöva jämföra Gud och facebook för att ungdomen skall bli intresserade av religion, det är något som skall kännas rätt och viktigt. Politiker skall inte vara tvungna att ha converse och hål i öronen för att 15-åringar skall tycka att politik är värt. Jag tycker ungdomen ställer för stora krav på att livet skall vara en lek och allt skall anpassas efter dem. Hört om ansvar?

Men livet är som baken. Är det skit på ena sidan så är det skit på båda sidor.

So happy i could die

Vad skal det bli av allt. Jag VET! Jag KAN! Inte minst... Jag MÅSTE! Det som knäcker mig... Eller vad?

Nu är jag trött på att alla säger vad, hur, varför och när. Jag vet att livserfarenhet inte kommer bara för att man är vuxen, jag förstår vad det vill säga att inte ha något. Men jag tänker inte låta livet förstöra mitt liv. Jag biter ihop och kör, jag felar, jag ramlar och snubblar. Men du kan inte längre ta hand om mig. På det ena eller det andra viset.

Status: Jäkligt arbetslös med jäkligt höga mål. Hej, anställ mig.

Resultat? Säg ja eller gå miste om vad jag vet.

Varför skulle du välja mig? Varför går jag upp varje morgon? Varför skulle jag vara bättre än alla andra. Det vet jag inte. Du skall välja mig, för när du ser mig vet du. Varför, när och hur.

För är det inte nu jag är obesegrad? Nu när jag är ny, nu när det är dags att kämpa. Din garanti: Jag har ännu inte förlorat.

Man skall inte köpa en oprövad häst, den kan ha alla möjliga fel. Man skall ta chanser. Man skall satsa!

Ingen vinst utan att satsa.

Allt att vinna, allt att förlora. Inget att vinna, inget att förlora.

Hear my Rawr.

Som att åka pulka utför ett stup...

Ridningen drog igång igen för några dagar sedan och redan är min häst varm i kotleden. Hur skall detta gå, men hon gick rätt hårt i går så jag hoppas att det bara var en lindrig överansträngning av något slag, hon fick vila i dag och gå en liten promenad i stället. Vi får se hur det blir i morn.

Annars har jag ridit Bjonar en del och han börjar bli riktigt fin. Eftergift med bara ett lätt tag på tygeln och går i form som en vilken dressyrhäst som helst. Det enda som saknar är framdriften (den frivilliga) men det kommer. Alma sköter sig hon med och vi har kört igång utan nosgrimma, inget gapande och inga försök på att dra sig undan bettet. (låter som att problemet ligger i bettet men jag har anledning att tro att det inte ligger där. Den som lever får se)

Nu saknar jag att samtala med andra hästmänniskor om deras fram/snedsteg och höra träningstips igen... Blir litet knäpp av att bara höra min egen röst.

sen har jag börjat fundera på vad som vore ett lämpligt nästa projekt. Alltså vad skall min nästa häst vara. dressyrstjärna? Western talang? Hoppämne? Slaktfärdig..? Spännande spännande. Men Alma i första hand. Hon är allt just nu, jag satsar ännu fast hon är 18 år och orimlig. VI gör framsteg varje dag och jag älskar den hästen!

Inte ær det lætt och inte ær det svårt.

Nu har mitt sommarjobb børjat och jag sliter ut mig. Eller inte. KÆnner mig ganska værdeløs dær jag vaggar omkring och førsøker gøra nytta før mig p ett stælle fullt med saker som jag knappt ens vet vad det ær. På høøks hade jag kunnat skulja på olika saker och haft en chans att gøra mina abetsuppgifter men i en verktygsaffær dær allt står staplat ovanpå vartannat och alla frågar efter sånt som knappt ens sjælva vet vad det ær. Nej, jag kænner mig något malplasserad.

Men men, jag får en massa pengar før besværet och det ær vældigt softa arbetsdagar. Så jag skal væl inte klaga næmnvært.

Saknar Alma nu, længe sen jag fick jobbat något med henne, vi børjar se ljuset i ænden av tunneln nu. HOn jobbar på hur fint som helst och jag har kænner mig positiv infør framtiden.

Uff, man kanske skall hålla øgonen øppna før hopplektioner nu, det ær væl det jag kommer att tappa mest av nu nær jag har slutat på lillerud och jag vill inte bara vara dressyr eller hopp, om jag skall hjælpa folk med deras hæstar i framtiden måste jag vara kapabel att kunna træna hoppning såvæl som western. Då kan jag ge hæstarna bæsta møjliga førutsættningar.

Men nu får jag væl gøra nåt vettigt. Hejdå<3

Tänk! Tänk! Tänk!

Sorry.

Vad annat kan jag säga.

Hur skall jag klara de sista dagarna? Jag vet inte.

Allt går om. Jag är tillbaka där jag började. Det svider i huden. Jag vill inte tänka på det.

Jag vill inte känna. Jag vill inte sjunka. Varför är jag här? Hur hamnade jag i ruta ett?

Kan man hamna i ruta ett? ... En vacker dag kommer den.

Snälla?

Jag längtar hem. Jag längtar till dig. Så stanna där du är. Jag kommer till dig när jag är redo.

Tack

Hur skall detta sluta???

Hästskötarexamen närmar sig med stormsteg och jag känner hur neverna krymper av spänning. Klara de lindningen på lokala och snart är det dags för longering. Klarar jag alla dessa så finns det hopp att jag kommer fixa examesprovet också, men jag vågar inte riktigt fullfölja tanken. Jag vet i alla fall viken dag jag skall stå på scen... Måndag den 30 maj är det dags.

Foderprovet gick över all förväntan och jag känner mig hyfsat lugn, lite mera träning så sitter det nog sen... Hoppas jag. Hästkunskapen vet jag ännu inte hur det gått men jaghoppas på det bästa. Jag gör inget annat än att hoppas om dagen. Allt drar ihop sig och nu gäller det att hänga med om man vill ha en chans i den verkliga världen.

Håller tummarna för.... Att allt skall gå bra.

I belive your heart.

Ett ögonblicks osäker lycka, sedan finns ingen återvändo. Ack vad skall jag göra... Hem. Finns där något för den som saknar land? Kanske skulle vi alla varit mer försiktiga om vi visste. Kanske skulle vi tagit hand om det lilla vi har?

Slutar jag en gång tänka på det kan jag lika gärna inse att där inte finns något hem för den som inget hjärta har. Ack vad skall jag göra?

Det finns skit dagar och då finns det nog tomat dagar också.

Nu åker jag gratis mot undergång. Ingen som vet säkert hur det kommer att sluta. Jag hoppas hårt och håller i mig för glatta livet. Hinner inte se men läser ändå. Så är det med sagor. Hjälten måste rusa vidare innen man ens hunnit säga hej....

Fucking retarded world!

Vi har det inte i oss. Vi är inte goda människor från födseln. Vi var ämnade för något annat. Men det fanns de som ville ändra, de som ville göra upp för det som inte blivit bra. Nu hängs dom på gatorna och vi hatar att behöva lyssna till deras sorgsna röster.

Nu skall alla de som kämpar för rättvisa bort! Men jag håller inte med. En dag kommer en av dessa att nå in till kärnan. Jag håller en knapp på att lyckan finns. Jag står på den enda sidan som inte kan knäckas För hur skall man kunna bryta ner en mur av ändlös kärlek och omtanke? Det går inte.

Det finns inget välja sida egentligen, det finns bara ett hopp om att jag en dag mognar och kan ta till mig av det som finns rakt framför mina ögon. Det handlar inte längre om att växa upp, det handler om att bli den man innerst inne är. Det handlar om att se förbi det man vet är fel och välja det som är rätt. Det är inget man kan välja, det är något man blir.

Jag vill inte veta allt om livet nu. Jag vill veta allt om livet längs vägen. Det är kort, det finns ingen tid att slösa, men varje dag är en evighet och man har tid att njuta. Så får man väl tåla lite lidande för det då. Vilket är värst? Att leva i rädslan eller att få lite räfs.

Tolka det hur som helst. Det är ändå bara du som vet säkert.

Jag vägrar att ge vika!

Jag är jag och så måste det förbli.

Jag har kommit fram till att jag kommer att faila och om jag failar så är det ingen mening med nåt. Jag vet att det låter drastiskt med jag kan inte misslyckas med det här för då är alla mina försök förgäves.... Allt jag har gjort nu har lett fram till detta ögonblick och nu är det snart upp till bevis. Inte så enkelt som det låter som.

Tänk om alla fick något.

Sovit nada i natt och är trött. Jag är hungring så gott som hela tiden men det finns ingen mening med att äta´, jag kommer ju vara lika hungrig igen sen. Borde plugga men lider av rastlöshet och skulle behöva hitta på något.

Om man får tråkigt så är det bara att härda ut. Det är ju meningen att man skall sköta sig själv här i världen, man skall sitta inne på sitt rum och plugga. Känner man inte för det så skall man sitta vid datorn. Men när jag har skrivit det här så finns det inte så mycket mer jag vill göra på datorn. Hur gör jag då? Sover?

Nej jag tror inte på den filosofin, att man måste växa upp och lära sig att ha tråkigt. Det finns inte så dumt som att köra fast i ett mönster av tristess bara för att det är så det skall vara. Tyvärr så är det svårt att spela kort när man bara är en.

Jag bor 4 cm från folk, det bor människor i alla riktningar och det finns säkert 400 människor inom en 100 m radie runt mig, men jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör här.

Nu ger jag upp, jag går och knackar dörr.

Aoooooou!

Jag tror jag har fått flatlöss i näsan.... Håll avstånd..?

Dags för lovstädning igen. Sjuka fritid. Men det måste göras.

Detaljerna gör helheten och allt räknas med vad gäller dammkorn, fläckar och det mesta som inte är rengöringsmedel

Måtte världarna hamna i fas igen, jag är måntörstig och suktar efter vila. Tänka sig att jag skulle missa det viktiga igen. Ingen som hade räknat med va? Jo det hade ni nog.

Nationella i dag då. Svenska skriftliga. Jag har ingen aning om hur det gick O.O Kan vara ett G det kan vara ett VG men det kan lika gärna vara ett IG. Jag svamla som en gammal tant och fick jämt ihop två sidor. Jag som annars inte har några problem med att låta pennan flyga och ständigt skriver för mycket. Nej det kändes som att det kunde ha gått hur som hellst.

Ett annat ämne som det börjar gå bra med är hästkunskapen. Har fått en massa MVGn den senaste tiden. Borde vara nog för att jag skall få VG i kursen i alla fall. Det känns bra. Har gjort klart etik uppg i religionen med. Det börjar arta sig. Snart är kompletteringsuppg i hästkunskapen klar också. Har en grej kvar sen är det bara att lämna in. Kan jag göra i morn. Bäst jag gör klart den så snart som möjligt.

Sen är det bara hundra prov kvar.... Tro inte att jag är jätte optimistisk. Härifrån kan det bara bli bättre dock. Nåväl.

I morgon är det fredag och då ska jag hem. Lov nästa. Får vi se om det blir nått besök eller inte. Har i princip klartecken att börja med sidepull på Alma nu. Måste bara få tag på en. Det å andra sidan är lättare sagt än gjort. Det verkar inte som att ödet tycker att jag skall få fason på hästen. Men då får ödet tänka om, för jag SKA ha mitt sidepull. Finge jag som jag ville skulle jag bo naken i skogen och rida utan nåt. Men det skulle nog ta slut rätt fort med tanke på att vi här i Sverige har plussgrader i typ fem dagar och sen snö resten.

Men i alla fall. Jag tränar Alma lite med bettlöst och sen gömmer jag mitt träns. Moahahaha! Då måste alla rida med sidepull och ingen kan säga emot. Bara för att dagens människor är så rädda för att förlora kontrollen. Pfft. (säger den som knappt vågar galoppera barbacka....)

Jag fattar inte varför det skall vara så svårt att få sig själv att göra saker. Som att åka berg- och dalbana, man gör det inte, det ser helt enkelt för mustigt ut. När man väl har gjort det en gång inser man att det inte var så farligt.

Jaja. Nu skall jag försöka städa lite till. Bye

Usch vad tiden går fort.

Åren går och jag känner en viss stress (okey, jag får snart magsåg) saker går inte framåt, det spelar ingen roll hur hårt jag drar.

Hoppade i måndags, det kändes skumt efter två veckor i westernsadel. Silver var som vanligt på G och gav mig händerna fulla. Men han är underbar om man bara ger honom lite tygel, annars blir han fasligt stark och hård i mun. Sen får man på bästa sätt försöka ta itu med problemet att han springer av sig skorna längs långsidorna. Men lektionen gick ändå över all förväntan och jag är nöjd.

Dressyrlektionen på torsdag verkar ha ersatts med ett nationellt prov i svenska... Blä. Men det skall väl gå det med.

Längtar till helgen, då blir det lov och rida varje dag^^ Alma utför lerbad flera gånger om dagen och smetar flitigt in sig så fort tillfället bjuds. Jag tränade litet friendly-game med longeringsspöt i hagen under helgen gång och hon vek inte en tum. Imponerande, innan kunde jag inte ens tänka på ordet spö innan hon försvann i ett damm av grus. Men ännu är det inte alla som får vifta med piskor, en viss reservation har hon allt kvar. Men jag behöver ju ändå inte ha något spö på henne så det spelar inte så stor roll. Kul att hon inte är rädd längre bara.

Känns som att det var evigheter sedan jag red barbacka nu men jag får väl hålla mig ett tag tilll, jag fick ju avlägga ett löfte om att använda sadel ett tag framöver eftersom att mamma tyckte att hon blivit så vrång att rida. Jag förstår inte vad hon menar O.O (hehe) men jag antar att hon har rätt, jag behöver få lite diciplin på henne, så inte L slutar rida henne pga för mycket spring i benen.

Allt som allt går det väl ett tag till.

Dag ett på Jultorp

I dag anlände vi (jag och C) alltså till Jultorp. Vi har fått tilldelat en liten stuga som vi skall bo i i tio dagar (hoppar vi håller sams). Träffat A och kollat runt lite. Vi har även vart i Vedum för att köpa ketchup och se efter om det fanns någon pizzeria eller något tillgängligt i fall vi inte orkar laga mat någon dag^^

Fast i dag gjorde vi ett tappert försök till en första måltid. Köttbullar med micro värme, mackor, kanelknäckebröd, och marie keks. En spännande måltid. I morgon börjar vi klockan åtta med genomgång så det är väl bäst att vi får i oss en stadig frukost.

Spännande spännande.

Tänk att det kan bli så fel. Så förvirrande.

Man lever hela sitt liv när något plötsligt får en att se på saker i ett annat ljus. Så står man där och vet inte längre vad som är upp och vad som är ner. Vad skall jag välja nu? Varför tänker jag ens tanken. Jag skall inte välja för jag har redan. Jag är nöjd. Men ändå dras blicken mot vad jag kunde haft, vad jag kunde varit.

Varför skall jag klaga? Men jag antar att det är sånt som händer alla en gång ibland. Man suktar efter något man enklt ka få, men som av moraliska skäl inte är tillgängligt.

Mitt råd till mig själv är att inte falla för frestelsen för det kommer att leda till total katastrof.

Dagens alla hinder.

Jag vaknade fem minuter innan vi skulle åka till skolan = PANIK!

Pga stressen var jag inte så jätte glad, just när saker går som värst ropar min mor: Lycka till på skolan! Jag svarar något i stil med okey i förbifarten (tanklöst...) det utlöser en explotion som resulterar i att jag nästan blir utsläng. (hysteria säger jag bara)

Sedan blev det ridning, varpå det kändes som att jag styckmördade Hektors mun eftersom att han hade en av sina ökända: Jag bara springer, du får göra va fan du vill (= mina armar är nu slut) ((en viss L parkerade Polly på volten något som fick mig att vilja styra Hexspressor rak mot dom eftersom att hon ständigt befann sig i vägen. Vi skulle definitivt gjort kort process av dem))

Lunch... Gick nå rätt så smärtfritt, llite skvaller och lite mat.

Efter lunch: Traktorkörning, jag och R skulle köra pallar. (= dog av skratt efter många lustiga tekniker) (ttttteamwork!)

Nu skall jag och C snart ringa till Jultorp och få vår dom. Men det blir nog bra. (Håll tummarna)

Men förutom en massa skit så lever jag ju rätt så bra än så länge så vi får väl hoppas att jag håller tills dagens slut. Saker börjar dra ihop till storm nu känner jag. Vissa har kanske märkt det på mitt retliga humör. Det är mycket i sväng och jag rustar för krig. Nåde den som står i min väg är det som gäller nu. Sen råkar tyvärr oskyldiga människor korsa min stig och det är ju inte alltid så lätt att hindra mig från att ta en bit. Så mitt råd till er som har stora problem med mitt humör är nog att härda ut och trösta er med att jag inte biter så hårt.

Jag vill göra flumma saker nu, men det är ingen annan som är på O.O Jag menar, jag vill göra sånt som man inte gör om man är en mogen kvinna: Hur skall jag få utlopp för min överskottsenergi???????? Skjut mig långsamt. Så hinner jag ducka undan.

Nej! Nu skall jag dra på mig ett par brallor och gå på matjakt.

Vissa dagar...

Nu gå det utför igen. Faktiskt så kan jag ärligt säga att det är illa. Men det är det ingen som vet, förutom ni då såklart. Men det är en så obefintlig summa människor att det knappats gör något.

Jag borde inte tveka längre. Jag borde bara göra. Jag borde inte fundrea längre, jag borde bara köra. Men hur lätt är det då, när jag inte orkar dra i land det hela? Nåväl. Jag gör mitt bästa helt enkelt och hoppas att jag kommer såpass nära att jag i alla fall kan simma i land på ett väldigt fult sätt.

Annars rulla livet.

Känslokall?

Med tanke på allt som har hänt den senaste tiden borde jag ha stora problem med att ta mig igenom vardagen, men jag rör mig ändå framåt. Allt som är sorgligt trycks långt bak i medvetandet tills jag får ett tillfälle att sörja, allt som gör mig jätte glad skyfflas bort till jag kan släppa ut det, allt som går emot knuffas åt sidan. Allt bara för att jag inte skall hinna stanna och se mig omkring. För vad kommer jag att få se då? Att allt har rasat och att jag har ignorerat det. Jag har anpassat mig efter världen och glömt vem jag är. Jag stannar inte och slickar mina sår, jag låtsas som att de inte finns. Inget finns längre. Inte gläldje, inte sorg. Inte kärlek och inte hat. Bara en ickemedveten gång framåt. Måste hinna med allt. Måste gå. Måste fram.

Min katt har dött. Min älskade katt som jag inte trodde jag skulle kunna leva utan. Det har bara passerat. Jag har inte kunnat tänka på det. Det har försvunnit, mitt undermedvetna pressar allt bort, jag ser det inte. Min pojkvän är inte längre det samma som kärlek. Det är ett likgiltigt lager över alla känslor. Att åka hem är inte längre förknippat med glädje utan har istället blivit en kamp för livet. Allt är grått. Tomt.

Jag vet att det har gått för långt och jag vet varför jag gör det. Allt i mig skriker att jag inte kan hänga med. Jag måste stanna och vänta på nästa buss. Jag kan inte gå just nu, för det kommer jag inte att klara. Men så lade jag en hinna över allt. Då kanske jag trots allt kan hinna med, och det är ju bara för en kort stund.

Men så är det inte, jag lever inte. Jag är. Jag känner inte. Jag bara flyter med. Jag ler utan attt veta varför. Jag gråter för att ingen skall se att jag inte gör det. Nu tror jag att det är dags att faktiskt ta de där samtalet. Att reda ut mitt liv. Men jag vet nu att jag inte kan komma på fötter själv. Inte nu. Det kommer att ta för lång tid och målet är ju att ingen skall märka min strävan efter målet. Att ingen får veta att jag inte kan.

SPOILER VARNING!!! En stor hemlighet avslöjas när vi får veta sanningen om Sams isöga. Hälsa äver Aro välkommen i gänget^^

Tunga andetag... Mörker.

Sam öppnade ögonen, smärtan skar i honom. Så kom paniken. Framför honom stod Kat med ett snett leende. Ett kallt och ondskefullt leende. "Vad gör en liten pojke som du så långt från Evanor?" Rösten var kall. Sam svalde. "Det borde väl du veta.." svarade han kort. En handrörelse från Kat fick honom att kröka sig jämrande av smärta. "Jag gillar inte din ton, vi är ju gamla vänner." Sam kunde inte göra annat än att nicka.

Kat log igen. Sam fick en glimt av de vassa tänderna. Kats is blå ögon var fyllda av något sjukt som fick Sam att tänka på ett utsvultet djur. Han rös. Kat var mer is än människa, det fanns ingen värme hos honom. Inte nu längre. "Vad har du gjort med Adam?" Kats leende blev om möjligt ännu bredare och han gav ifrån sig ett isande skratt. "Adam? Han och hans lilla häst har Lillith tagit hand om. Jag antar att det inte är mycket kvar av dem nu. Heh"

"Nej" Flämtade Sam. "Det är inte sant.." Kat såg på honom. "Inte?" Ett nytt skratt. "Adam red väl allt var seldonen håller för att hämta hjälp åt dig." Sam pustade ut. "Jag hade hoppats att du skulle vara lite mer medgörlig Sam, jag kunde behövt en spion på Evanor. Du hade varit perfekt. Vi är lika vi två, du vill bara inte erkänna det för dig själv, men några saker kommer man inte undan käre lillebror." Sam ryckte till och ilskan fyllde honom. "Måhända att jag inte kan ändra det, men vi är inte lika!"

Kat gjorde åter en handrörelse som tvingade upp sams huvud. Håret som annars hängde ner över högerögat blåste bort i en kall vind. Kat flinade. "Är vi inte lika? Du försöker intala dig själv att du inte är som oss, som mig, Lillith, Taz och Hanna, men så länge mina ögon inte spelar mig ett spratt har du och jag de samma ögonen. Samma kyla." Sam blundade. "Var är Aro?" frågade han trött. Kat såg ut som han tänkte hålla kvar honom, men han visste att det inte spelade någon roll. Han hade fått veta det han behövde. En enkel sak att ta hans tankar. Sam hade alltid varit klen, alltid varit emot dem. Kat visste att Sam aldrig skulle agera spion, men nu behövde han inte det, Kat visste det han behövde. Sam var en idiot som trodde att Kat sparade honom för att de var bröder men sådana känslor var inte viktiga för Kat. Han hade inte längre några mänskliga drag kvar. Han var och förblev is. Till och med Hanna var rädd för honom nu. Han flinade brett. Med en handrörelse öppnade han dörren och kallade uppmanande på hästen. Aro reste sig skräckslaget på bakbenen men kunde inte stå emot Kats befallning. "Jag har gjort de nödvändiga förbättringarna. Om du nu skall vända dig emot allt Hanna står för vill jag i alla fall ha en värdig motståndare när den tid kommer." Kat log, men det var något ansträngt över leendet.

Sam reste sig mödosamt och gick förbi honom och bort till Aro. Hingstens högra öga var isblått.. "Såja... Jag vet att det gör ont. Det går över." Viskade Sam till hästen. Nu var de bundna och han kände gråten i halsen.

***

Ränndreta, när man minst anar det...

För en liten stund sedan hörde jag en person säga till en annan: Vart får du allt i från? Hur kan du komma på allt? Och jag började fundera på hur de som inte kan komma på sånt har det. Jag personligen har nästan aldrig några problem med att komma på berättelser, saker att rita, pyssel osv. Det kommer av sig själv, ibland när man minst anar det. Det finns där, bara att plocka fram. Men hur är det för de som i princip får alla riktlinjer upplagda och ändå sitter i veckor för att försöka komma på vad de skall skriva? Jag undrar helt enkelt hur det skulle vara om mitt huvud var helt tomt för kreativa tankar. Vem skulle jag vara då? Hur skulle jag vara som person om all min fantasi försvann?

Ryslig tanke....

Nu är det åter igen dags...

För den betydelsefulla veckan: Lovstädning. Veckan då "alla" rum får en ordentlig genomgång med dammsugare, sopkvastar, trasor, skurborstar, vatten och tvål. Alla rum på internatet blir rengjorda, listerna skall lysa och det där hörnet som man annars skiter i får en efterlängtad genomgång av den ökända svabben.

Paniken som uppstår på elevhemmet när lappen med städinstruktioner skickas på mailen. Stressen kan luktas lång väg när fredagen nalkas och man tänker att 300 kr i böter, det är mycket pengar de...

När man åker iväg på lov, ja då är det äntligen försent. Man sitter och funderar en stund på om man dammtorkade alla lamporna men det finns inget att göra nu ändå. Man lutar sig tillbaka och håller tummarna för att den gula post-it lappen för med sig ett gott budskap nästa gång man öppnar rummsdörren.

Livet på internatet är nog intressant allt. I går hällde mina grannar ut en vattenhink i korridoren och lade sedan över ungefär 350 pappershandukar som de sedan planerade vart de skulle kasta. Jag är glad att min dörr var låst annars hade jag nog varit en tänkbar kandidat.

*

I morgon åker en hem då. Sedan är det lov och då får man väl bara hoppas att det blir som man tänkt sig eller iaf till det bättre. Jag har väl inte tänkt så mycket. Men man får väl passa på att göra det som man annars inte hinner med. Typ allt. Jämt. Snart är det väl dags för nya tider och då är det bäst att man är väl förberedd.

Om situationen kan lösa sig snart så kan jag kanske börja leva ett normal liv. Det är svårt att lära sig det här med att sätta av tid till annat och andra än mig, hästen och det vanliga arbetet. Nu skall en social bit också fyllas och när dessa krockar med det jag måste göra så blir jag förvirrad och frustrerad. Jag vill hinna allt men om jag måste välja så finns det andra saker som är viktigare än att sova och att vara trög.

Så till alla där hemma som tycker att saker jag gör går emot så är det faktiskt ert fel! Jag Hinner inte vänta och jag hinner inte vara effektiv, folk drar i mig från alla håll och ni är inte oersättliga. Jag klarar mig själv och det gör tydligen inte ni. Så antingen så går folk upp när jag gör eller så går de och lägger sig när jag gör. Världen rasar och jag måste vara en del av det som håller den uppe om jag vill behålla livet. Betyder jag nått för nån av er så får ni väl hjälpa till då. Jag blir ju inte klar fortare om jag får mer att göra, som att sitta barnvakt. Nu är det jag och det jag vill göra som gäller ett tag.

Jag klarar ju ändå inte av att vara hjälpsam och trevlig. Ni skall se att jag blir mycket gladare när jag bara får återgå till mitt eget system. Precis som i ridhuset så är det den som har ett mål som har förtur till fyrkantspåret, så har jag saker som måste göras till betsämda tider ocg då rättas det jag gör efter det. Ta-da. Inge mer me de.


(och sen ändrar jag mig om fyra minuter... Men det hindrar ju t.ex. inte dig R2, att inte stå i vägen. Jag blir inte trevligare när jag är trött)


<3

Ibland är det faktiskt lättare sagt än gjort.

Jag vet inte om det är luften eller det faktum att det inte är någon luft här längre. Men jag kan intye koncentrera mig på det som är viktigt. jag kan inte leva det liv som "de" vill att jag skall leva. Jag måste få lite svängrum. Men kanske är det som dom säger. Jag kan inte ta hand om mig själv längre. Jag är inte menad för något annat än det jag är nu. Visst kan man försöka motbevisa faktum men man kan ju tröttna på det med. Att alltid vara tvungen att bevisa för alla att jag kan. Just nu kännes det som att jag helt enkelt Inte Kan. Jag kan inte, det går åt skogen och jag kan inget göra för att det skall bli rätt. Så känns det.

Jag vet inte om tanken har slagit dig än men, livet är grymt orättvist ibland.

Nej, nu över till något annat. Jag har fått mitt rep nu^^ 7,2 m långt och jag är kääääär i det. Så jag hoppas verkligen att det inte är 20 minus grader ute när jag kommer hem för då skall jag prova det! Jag tycker Alma har varit vldigt duktig de senaste veckorna och jag tror att min medryttare (och tro det eller ej: Min mor) har en del av skulden. Hon ärenklare att jobba med när hon blir hanterad under veckans gång. Eftersom att jag är i skolan fem dagar i veckan blir det väldigt svårt att hålla i gång träningen och att komma vidare med den. Men nu går det lättare. Så jag hoppas hoppas.

Det vill jag inte...

Dying right here is forbidden!

Well... Sue me!!!

Om jag berättar ett skämt. Skulle du skratta då? Jag antar det, eftersom att ett skämt är roligt. Om det inte får folk att skratta är det ju liksom inte ett skämt. Eller så är det ett dåligt skämt, men då är det ju bara ett halv skämt. Eller?

I alla fall. Jag vet inte om jag skall säga det här.... Men det finns vissa saker här i livet som du inte vill veta om mig. Så, då vet du det. Jag är trött, vet inte om det märks??? Gör det det?

Tänk. Snart är jag en vuxen människa som färväntas ta tag i mitt liv och lyckas här i världen, men tänk om jag inte känner för att ta tag i mitt liv då? Tänk om jag vill låta livet ta mig dit det vill och sedan bara bygga en by kring den plats jag är på just här och nu? Det låter inte vettigt för fem öre men just nu är jag kanske lite för flumm för att få bestämma själv vad jag skall göra med mitt liv.

Jag vet inte, kanske är det inte försent att göra något åt det.
God natt.

Droppen..

Sammanbrott.

Panik.

Ångest.

Tårar.

Sorg.

Kaos.

Missförstånd.

Fall.

Viktlös.

Svält.

Jag lovade att resa mig. Jag lovade mig själv att jag skulle klara av vardagen, livet. Jag lovade lärare bra betyg. Jag lovade vänner bättre gemenskap. Jag lovade kärlek och själ. Jag lovade mamma en bättre dotter. Jag lovade pappa mer tid. Jag lovade hästen rättvisa. Jag lova katten att leva för två. Jag lovade luft och lycka.

Jag lovade så många saker som jag aldrig hållit. Jag har försökt, med allt jag har. Att ge alla allt jag har. Att ge mig själv allt jag har. Det enda jag har gett är sorg. Sorg över att jag ger bort mig själv för att inte behöva känna att jag alltid gör fel. Man kan må dåligt av att vara stark också. Så jag har gett bort mig själv... Jag hittar inte hem, jag ser inte lärgre vart hem är. Jag vet inte längre vem som är.

En sak är att säga: Tänk positivt. Det finns ju så många som tycker att det borde räcka. Jag följer inte. Jag går. Jag seglar inte. Inte nu. En gång på liv och död. Men jag är inte tillagad ännu.

Jag har bara väldigt ont i själen.

Se positivt, men vart är jag på väg?

Jag vet att jag nog har förändrats lite, personlighetsmässig, i det senaste. Men Jag är nog rädd att jag har tappat kontrollen lite och det har satt sina spår. För att klara av att hantera situationen har jag mer eller mindre stängt av. Ett sorts skydd mot omvärlden när jag är den enda som kan hjälpa mig att nå fram dit jag vill. Nu vet jag att det var en dålig tidpunkt att göra det på men ibland blir det bara så.

Många skulle nog anse att jag inte bryr mig eller att jag bara inte orkar engagera mig, och det stämmer väl till viss del i och med att jag inte orkar med något när jag är i fas.

Jag krafsar efter fäste på hala väggar för att ta mig upp igen och det måste få ta tid på sig att läka. Alla sår från förr försvinner inte hur mycket jag än hade velat att de skulle göra det. Jag måste leva med hur det var, tills det släpper tagen och jag har rett ut allt som inte gick som det skulle. Jag försöker verkligen springa i kapp resten av världen. Så får väl resten tro vad de vill..

*

Kanske är det dags för förändring igen. Kanske är det dags att bestämma sig för vad man vill och sedan bara göra det. Det är ju de här åren som man skall ut i livet och misslyckas. Det är ju nu man skall satsa på dumma grejer och inte klara av det för det är nu man har mod att göra det, det är nu man är full av hopp och drömmar. Det låter idiotiskt men det är bara så det är.

What Hurts The Most...

Nu har L varit och provridit Alma. Dom passade visst fint ihop enligt mamma och det är ju en enorm lättnad men samtidigt gör det så otroligt ont i magen vid tanken på att jag inte kan ta hand om henne själv. Det svider att tänka på att Tone satt i samma situation som jag gör nu. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta för jag vet ju hur det kommer att bli. Att det inte längre är "vi två".

Jag har varit i denna soppan förr, men då vad det jag som red, jag som hittade den häst som sedan skulle bli min. Nu är inte paniken långt borta för jag har varit nära att förlora henne flera gånger. Nu känns det mer som att halva jobbet är gjort. Jag vet inte vad jag gör om jag mister henne. På det ena eller andra sättet. Jag kan inte beskriva hur det känns att veta att något är på gång och veta att det kan vara början på slutet eller början på något bra...

Jag måste helt enkelt försöka att inte tänka på det. Jag måste hålla fast i min ände och sedan låta saker hända. Hoppas på att det blir precis så bra som det borde bli...

Att ändra det som hänt...

Ibland önskar man att man kunde gå tillbaka i tid och ändra det som hänt.

Man kastar sig på låsta dörrar och skriker av fasa. Varför? Paniken kryper fram. Vad tänkte jag på? Men den enda dörr som står öppen är framtiden. Den som välkommnar alla, den vars dörrar aldrig stängs. Så varför inte bara välja den, riktiga vänner låser inga dörrar. Eller..?

Nåväl. Planer inför helgen... Det känns surt att den försvinner. Som att det inte var illa nog. Jag saknar min häst. Jag saknar R2. Jag saknar Trolle. Jag saknar det mesta. I en tid när saker inte alltid behövde vara så här. Nu är det liksom försent att tänka framåt. Alla andra vet ändå alltid bäst vad man skall göra sen. Snart är det slut. Snart är jag ensam mot världen. Ensam mot alla som vill att jag skall visa styrka. Så då är frågan, är jag stark nog att stå för mina drömmar?

"När du hittar min själ, vilse på gatan, kan du då hjälpa den att hitta hem?"

I dag.
I dag har jag inte gjort ett skit. Jag har legat på sängen och tänkt på vad dumt allt är. Jag har suttit på min stol och pratat med mig själv. Jag har varit sjuk. Vilken filosofia smörja. Jag vill ju göra något, inte ligga här och vara rutten. I morgon hade varit en bättre dag att vara sjuk på. Kommer ändå att få betala för det sen.

Vad har hänt med mig? Vad har hänt med den M som aldrig tvekade? Jag får hitta den till helgen. Så läskigt är det inte att prova något som man vet kommer att misslyckas. Om jag galopperar barbacka och blir avslängd så är inte risken så stor att jag skadas, den finns men den är ju inte så stor att jag skall behöva lägga det jag vill på hyllan. Om jag går upp lite tidigare finns ju risken att jag är trött, men väg då för och emot. Vilket är roligast? Att gå ut och bygga en snögubbe eller att sova hela dagen. Jag kan inte vänta på att alla andra skall inse att jag vill leva farligt ett tag. Att jag vill galoppera i snön och bygga snögubbar. Hitta dig själv människa!

Facebook.... Assbook.

Morr...

Nu är jag så jävla trött på allt tjat om disk och tvätt och mat och gör det själv. Det är ju fan inte möjligt att göra allt precis så bra som det borde vara. Ge mig tusen armar, möjligheten att kunna klona mig själv, förmågan att kunna tänka lika ologiskt som människorna som kräver lydnad och en red bull så kan vi tala om saken.

Jag bitch-blickar din själ.

Jag blir snurrig i huvudet av allt man måste tänka på när man har häst. När man hör om alla skador som kan uppstå blir man ju helt nojjig, för det verkar ju som att när ett hårstrå ligger åt fel håll är det början på en senskada eller en virussjukdom. Om man inte genast börjar behandla hästen kan den bli allvarligt sjuk och dö typ. Hjälp O.O

Utrustningen skall sitta som luft kring hästen, jag har mest lust att slänga bort sadel och träns och rida utan, för om något är feljusterat kan hästen få alla möjliga konstigheter, som sneda muskler, skav, nervskador osv.

Dessutom hörde jag att man aldrig skulle hoppa upp på hästen utan pall för då kunde hästen bli sned i ryggen och det var jätte farligt.

Vad skall man ha för bett? Frågar man tio olika pers. får man tillslut svaret att alla är mordvapen. O.O Bettlöst nästa typ.

Att sätta ut hästen i hagen på vintern efter att den varit på en ridtur i högre gångart än skritt är livsfarligt. Att ha hästen i "varmstall" och sätta ut den utan täcke på vintern är livsfarligt, att låta hästen gå med skor är farligt, att låta hästen gå utan är också farligt. Att rida hästen då och då är inte bra och att låta hästen stå är inte bra. Om man borstar dåligt kan hästen få skav, och man borstar för mycket kan man göra hästen kittlig eller öm.

Att låta hästen gå i paddock är inte bra för då kan den inte röra sig som den borde och risken för kolik är jätte mycket större. Man skall inte låta hästen stå i hage för då kan den få upp för hög fart och skada sig. Den skall inte ha mycket spån i boxen för det kan försvaga senor och leder. Man skal inte ha lite för det kan ge belastningsskador.

Täcke på vintern annars influensa, inget täcke för hästen kan få svamp.

Så........ Vad får man göra? Vart går gränsen för vad som är rimligt? Vilka skall man lyssna på?

(allt som står ovan är tips och råd((ibland även hysteriska förmaningar)) som jag har fått av olika människor genom min hästkarriär och jag tar nog det mesta med en nypa salt. Man måste nog det. Annars orkar man tillslut inte leva med sig själv^^)

Sebastian says:

I Like Ur Butt... But I have a BoyFriend...

Red Hektor i dag.
Tid och tålamod är vad som krävs för att kunna rida den hästen. Man kan inte ta för hårt i tyglarna, då blir det dragkamp. Man kan inte vara rädd för att använda mkt ben bara för att han springer som en galning, annars får du ingen samling. Alltså, lösa tyglar som ändå ser hårda ut så att lärarna blir nöjda, massa massa skänkel, för samling. Om man orkar hålla den positionen ett tag så får man till slut flytande, långsamma rörelser, fint eftergift och bra kännsla. Men försökt ta i tyglarna. Då går det i 180 km/h igen.

*

Jag vill få min häst att göra allt det coola som en massa andra hästar kan. (öh..?) Så jag måste börja träna extremt mycket nu. Svårt när man bara är hemma på helgerna.. Men det skall nog gå ändå. Tänkte se vart jag skall gå härifrån. Så får vi se hur det blir. Hoppas det blir enklare när jag slutat skolan. Då får jag förhoppningsvis lite mer tid att träna på. Skall börja med den totala lydnaden nu. Finputsa grundarbetet så att jag inte får några problem i framtiden. Man kan ju inte gardera sig helt mot återfall men man kan ju göra så att dom inte dyker upp på grund av slarv. Så det blir nog en del se filmer och läsa böcker nu.

Ett inlägg angående hästhållning.....

Satt och kollade runt på youtube. I början var det mest lite skoj filmer om folk som ramlar av sina hästar för att de hoppar barbacka och sånt. Sen gick det över till hästar som bockade och stegrade sig, som slängde av sina ryttare helt enkelt. Även filmer med unghästar som har sadel på ryggen för första gången och som får lite sammanbrott. Ofta har varken häst eller ryttare gjort något fel utan det bara blev som det blev. Haha säger de och går vidare med livet.

Om man däremot läser vad folk har skrivit angående de olika klippen ser man en djungel av åsikter, råd och kritik mot den stackaren som ramlade av sin häst. En annan sak som dyker upp bland många filmer är hästar som stegrar sig på kommando Är det rätt att lära hästen att stegra sig? Är det farligt? Är det tufft? Svaret är ju förstås olika från person till person men jag tycker nog att om man äger kunskap om hur man tränar sin häst att stegra sig, så att hästen lär att stegra på "rätt" sätt, kan man få ett bra resultat och det är ju så klart jättekul att lära hästen lite tricks. Men gör man det på fel sätt kan det bli livsfarligt. Hästen kan slå runt och göra illa både sig själv och ryttaren. Den kan börja stegra sig utan att du gett den något kommando. Så jag anser nog att man skall rådfråga en tränare först, ta en kurs och ta reda på information. För jag tror att många ryttare inte inser faran med att lära ett så stort och oförutsägbart djur ett sådant trick. Man skall se till så att man verkligen har kontroll över sin häst i alla lägen innan man ger sig på något sånt. Om olyckan händer kan det vara för sent att tänka efter.

Så innan man bestämmer sig för att lära hästen något nytt tycker jag att man skall tänka noga efter, före.

I en film var det en ryttare som "slog" till sin häst på bogen för att den utförde en olydnad. Är det rätt? För visst är det så att man aldrig skall behöva använda våld? Men om hästen vägrar lyssna då? Är det då okey att ge den ett slag? (nu menar jag ju inte slag i den utsträckning att man verkligen slår hästen för det är ju självklart inte rätt, utan ett lätt slag för att hästen ev. sparkar i boxväggen, biter på något o.dyl.) Jag har en häst som biter på boxdörren, bommen och väggarna. Jag kan ärligt säga att jag kan klappa till henne på bogen, ganska ofta (efter att jag gett henne upprepade tillrättavisningar). Jag skulle aldrig misshandla min häst eller göra den ont med mening, men vart går gränsen? Jag använder ju faktiskt våld. Många brukar inte säga något om en person i ens närhet smickar till sin häst, men när man ser det på en film så är det plötsligt djurplågeri av värsta sort. Hur många vanliga hästmänniskor kan, handen på hjärtat, säga att de aldrig använt någon form för våld mot sin häst?

Jag anser faktiskt att om hästen inte lyssnar så har man rätt att "slå" (åter: inte ge den stryk) den, ge den en skarpare tillrättavisning. Den åsikten har jag baserat på det naturliga hästlivet där ledaren har nolltolerans mot olydnad, lyssnar inte de andra hästarna så får de räkna med en spark ett ett nyp. Allt det här handlar om ledarskap. Är man en självklar ledare för sin häst så behöver man aldrig slå den. Jag är inte alltid en självklar ledare för min häst, hon testar mig med jämna mellanrum. Speciellt när jag varit borta ett tag och kommer hem igen. Alltså: Är du ledare, kommer hästen att avsluta sin olydnad när du ger den små signaler. Är du ingen ledare kan du slå allt du vill, hästen har ändå ingen respekt för dig.

Det var några av många saker som tas upp. Åsikterna är mina egna och jag hoppas att alla människor strävar efter att göra det som är rätt. Det gör i alla fall jag.

//M

Ja eller nej. Det var frågan.

Tänk vilka idéer man kan få ibland. Sen är ju frågan om det är genomförbart. Kan jag klara det? Det skulle ge mig en möjlighet att se om jag kan följa mina framtidsplaner eller om jag skall lägga allt på is. Men jag satsar allt på ett kort om jag säger ja. Det är ingen fråga om att kunna ändra sig när man väl bestämt sig, då är det den vägen man går på. Skulle det skita sig så blir resultatet sorgligt på ett eller annat vis.

Jag är redo att satsa på det jag vill göra men visst fan blir det jobbigt när ingen annan tror att jag kommer att kunna fixa det. Jaja, man kan ju hoppas. Inte trodde jag väl att den enkla frågan skulle leda till något så seriöst. Såklart det är knäppt. Jag kan inte köpa en häst till! Fast det är ju klart, det kan ju gå...Om jag bara vill. Men då blir det med allt vad det innebär, jag säljer inte Alma. Nåväl. Har jag tur kommer något att sätta stopp för mina påhitt och då är jag räddad för denna gång. Men efter skolan kommer jag nog inte ifrån att jag måste skaffa nåt mer.

Men nog om det. Jag skall lägga ner mig på något som betyder mycket, då kan jag nog hitta tillbaka till det som finns där men som gömmer sig bra. Ska de bli så ska de bli. Hur det blir sen det vet jag inte, men tanken är god nog.
//M

Pixie Cow Is Gay.

Om jag hade lyssnat på alla som sa vad jag skulle göra hade jag nu varit en som synder i mängden för helt andra skäl än de som gäller nu. Då hade jag inte gjort det jag gör nu, jag hade inte gillat det jag gillar nu, jag hade mest troligt varit långt bort från allt jag känner nu. Allt, absolut allt hade varit något annat. Inga hästar, inga skivor med HIM och Nightwish, inga svarta kläder med döda människor på. Utbytt. Mot glimtar av rosa och glitter, fest och mängder av kompisar, knulla runt med allt och alla. Sprit och färger. Vilket jävla ös!

Nu ser jag de som bjöd mig in i dessa kretser för många många år sen och vad får jag glimten av? Ungar med okänd far, fylla, död, utslängda, utdömda. Det är inte längre någon som står vid sidan om skammens avkommor. Jag dömer inte deras val, jag dömer inte mig själv för att jag valde en annan väg. För vem lever nu med allt det som ni ville ha? Vem fick som hon ville på sikt? Vem ser ner på vem? Jag kan inte låta bli att känna en bitter smak med tanke på allt jag fick gå igenom för att jag vände ryggen till era ord. Jag glömmer inte ensamheten och jag ser ännu ärren från sömnlösa nätter. Så jag säger nu bara: Så vet ni i alla fall hur det känns. Nu står vi på varandras sidor och jag välkommnar dig.

I'm Back Dammitt!

Nån som har saknat mig? Nä.. Tänkte väl de. Men nu är jag iaf här igen. Lovet är över och skolan kräver sitt igen. Tänk de, nu är det sista rycket och sen är det slut. Kört.

Men men, red ut i dag. Fick Tzatziki, jag verkar nu ha blivit den som vill rida Tzatzan, och då ska hon få göra det og. Men det är väl bra. Vi mötte travhästar på tal om bra saker. Freak out! Han höll på att krypa ur skinnet. Men men, bättre än de Cheyenne gjorde. Hon hoppa omkring som en vildhäst och verkade ha roligt för ett år framåt. Linnéa åkte i backen vis varv nr 5 typ. Resten av resan gick bra dock.

Hovvården blev inget. Hade ingen lärare. Så det blev knäppa filmer med Ronja istället.